Salvkok på intuition

Min egen salva, med ringblomma, bivax, olivolja och honung.

Efter honungsskörden blir det massor av avtäckningsvax över, alltså det vax som bina använt till att försluta vaxcellerna med när honungen är mogen.

Vid vår förra skörd gick allt avtäckningsvax åt snabbt. Jag och döttrarna tuggade helt enkelt i oss denna honungsblandade delikatess som kan liknas vid tuggummi. När honungen är uppmumsad och man tröttnat på tuggandet spottar man ut vaxet.

Denna gång ville jag göra något mer med avtäckningsvaxet, och tidigare i dag fick jag ett infall och satte igång med att göra en egen salva. Utan recept, men med desto mer intuition.

Bivax är en fantastisk råvara som både skyddar och vårdar huden. Just avtäckningsvaxet är extra bra att göra salva på. Vax som man köper kan om man har otur innehålla små spår av de bekämpningsmedel många biodlare använder sig av för att bekämpa varroakvalster. Avtäckningsvaxet däremot, det är garanterat nyproducerat och är det renaste, finaste och mest naturliga vax man kan få.

Redan för någon vecka sedan plockade jag ringblommor i trädgården och lade i en burk med olivolja. Burken ställde jag i ett soligt fönster, och i dag var oljan vackert orangefärgad.

Ringblomman, Calendula officinalis, har en lång tradition inom folkmedicinen, och jag har i många år använt ringblomssalvor till både mig själv och barnen, exempelvis vid eksem, sår, torr hud och andra hudåkommor.

Nu blandade jag ringblomsoljan med honungsindränkt avtäckningsvax i ett vattenbad på spisen. Sedan silade jag blandningen och rörde ner i en burk. Det blev precis lagom mycket att fylla i en salvburk som precis tagit slut.

Resultatet blev en ljuvlig honungsdoftande salva, som jag nu impregnerat både mig själv och lilldottern med. Vi luktar så gott att man nästan vill äta upp oss. Och salvan, ja den går att äta den med. Naturlig hudvård när den är som bäst!

Honung med sting!

Honung från dagens skörd, ljussatt av solen. Grovsilad och på väg ner i finsilen.

Vår första honung gick åt alldeles för snabbt, så i dag bestämde vi oss för att slunga lite ny. Jag lyckades övertala dottern att ha stövlar istället för flip-flops, vilket nog var tur. Men tjocka byxor hade hon inte, något vi snart skulle bli varse om.

Förutom att skatta honung ville vi passa på att kolla igenom båda samhällena noga eftersom en annan hisingsbiodlare fångat in en svärm i grannskapet för en vecka sedan. Det kunde väl inte vara en svärm från vår bigård? Lite orolig blev jag faktiskt, eftersom jag inte vet någon annan biodlare nära den plats som svärmen hittades på.

När vi skattade senast, för 11 dagar sedan, fanns det både ägg och små yngel i båda kuporna, och inga viseceller. Drottningarna höll sig undan, men vi letade inte heller särskilt efter dem, utan var helt koncentrerade på att skatta honung.

Den här gången såg vi inte heller till drottningarna. Men även viseceller lyste med sin frånvaro, vilket kan ses som ett tecken på att drottningen är kvar i kupan och vid god vigör. Det fanns även ägg och massor av yngel i båda kuporna. Så svärmen, den kan inte ha kommit från oss. Skönt, jag kunde pusta ut. Visst kommer våra bin att svärma någon gång, men jag vill helst slippa det under mitt första år som biodlare.

Tillbax till honungsskattningen. Efter att vi tagit första honungsramen från Evitas kupa blev någon av donnorna sur och passade på att sätta sin gadd rakt i benet på tonårsdottern, strax nedanför knäskålen. Aj aj, hennes första stick! Det satte sig ordentligt, delvis på grund av att hon gick klädd i tights modell strumpbyxa istället för tjocka byxor som sig bör.

Efter ett tag var det dags för en ny attack. Jag hade då tagit ytterligare en honungsram, och ett helt gäng bin flög efter tonåringen med siktet inställt på hennes försvarslösa ben. Det blev tre stick till runt knäet. Det enda hon fick ur sig var "vad har de emot mig egentligen?" Tja, "förutom att vi stjäl deras vinterförråd av mat så vet jag inte", tänkte jag. Och själv hade jag tjocka byxor och klarade mig fint.

Till saken hör också att dottern strax innan vi gick ner till kuporna hade haft en intensiv kel-session med vår katt Luna. Hon hade suttit med knäet, just det knä där hon blev stucken, mot katten och klappat så mycket att massor av Luna-päls fällts av mot tightsen. Kanske trodde bina helt enkelt att hon var en stor katt.

Tonårsdotter eller Luna-katt?

Bina kanske inte visste skillnaden.

Trots sveda och värk tog dottern det hela med gott mod och vi fortsatte arbetet. Wendela den andres samhälle fick bidra med ännu en täckt honungsram, sedan var det dags att slunga, tre ramar totalt. Det fanns massor av honung kvar i kuporna, men vi lämnade kvar den till nästa skattningsomgång i september.

Medan vi ändå höll på tog jag en ram med täckt yngel och en bunke ungbin från Wendela den andres kupa och hade ner i avläggaren på berget. Hoppas det kan fungera som en bra förstärkning för vår nya drottning Regina.

Lite mer täckt yngel till Reginas avläggare.

Väl inne i huset igen blev det dags att ta hand om honungen. Nu har vi fått in lite rutin, så både avtäckning, slungning och silning gick som en dans. Sex kilo till blev det denna gång. I övermorgon kommer min mamma med man hit från Skåne, och det ska bli så härligt att bjuda dem på purfärsk honung från vårt paradis i Hästevik.

På vägen upp ska Mamma med man stanna på min biredskapsbutik Joel Svenssons vaxfabrik och hämta upp lite smått och gott till mig. Dottern har bett mig lägga till en sak på beställningslistan. Ett par sådana där fina vita bi-byxor. Jag tror hon lärt sig att tights inte lämpar sig i bigården, och förhoppningsvis slipper vi även flip-flops där framöver.

Miljoner lila underverk

Nu blommar ljungen på bergen som omger oss. Jag älskar den mjukt lila färgen som sprakar av liv. Tjejerna jobbar för fullt, både med ljung och annat, det vittnar deras välfyllda pollenbyxor om när de återvänder till kupan efter en flygtur. Knallorange, gul och beigefärgad har deras pollenskörd varit de senaste dagarna.

En flitig arbetarinna.

Gänget på berget

Medan man och lilldotter sov middag denna sköna söndag passade jag och tonårsdottern på att kolla till hur det gått med vår avläggare på berget.

Så länge detta gäng inte består av så många individer tänkte vi skippa rökpusten och istället bara använda vatten från en blomspruta för att lugna ner bina vid behov. Det fungerade utmärkt.

Dotterns skomundering denna dag var, trots mina protester, flipflops. Utan strumpor. Ni som tycker det verkar vansinnigt - försök gärna att övertala en envis tonåring som bestämt sig...

Nåväl, det gick bra det också, lyckligtvis. Bina var väldigt snälla och visade ingen tillstymmelse till att vilja stickas.

Dagsläget för vår första avläggare: tre yngelramar,

två mellanväggar under utbyggnad och en foderbox.

Allt verkade vara i sin ordning inne i kupan. Nya yngel fanns, så drottningen måste ha kommit igång med äggläggningen. Bina har också börjat bygga ut vax på de två mellanväggarna som vi satte in då avläggaren gjordes.

Ett och annat flygbi passerar också genom den lilla flusteröppningen. Vi har bara öppet ungefär en centimeter, bland annat för att det då är lättare för bina att försvara sig mot inkräktare. Och eftersom de flesta bin i den här kupan är ungbin som inte flyger ut än har det inte blivit någon trängsel i öppningen.

Drottning Regina jobbar på.

Från blommor till magar

Vår första skörd honung har nu börjat landa i magarna hos nära, kära och bekanta. Några grannar har också köpt, efter att jag satte upp en skylt med texten "Nyslungad honung från vår egen bigård" på vägen vid vår uppfart.

Det är så härligt att höra omdömena från dem som smakat detta flytande guld. Min kollega Anneli ringlar honungen över yoghurt på kvällarna och säger att den helar och gör att hon slipper mardrömmar. Det är sann magi det, inte sant?

Och i dag sålde vi vår sista burk nyslungat med vaxkaka till min kollega Carina Ikonen Nilsson i Färgelanda. Jag skriver kollega, inte för att vi jobbar på samma ställe, utan för att vi arbetar för samma sak: att öka allmänhetens kunskap om psykisk ohälsa och jobba mot fördomar och stigma. Vi är båda, liksom kollegan Anneli ovan, ambassadörer inom regeringsuppdraget Hjärnkoll, en nationell upplysningskampanj som just nu pågår. Mer om Hjärnkoll kan du läsa om du klickar här.

Jag tipsade Carina om att hon kunde ge delar av vaxkakan som godis till sina barn. Hon hann dock före själv och fastnade direkt för denna delikatess, så vi får se om det blir något över till hennes barn...

Sista burken nyslungat, på väg från Hästevik till sitt nya hem i Färgelanda.

Rykten gör gällande att burken redan efter en dag inte längre är lika full...

Det roliga med Carina är att hon blivit väldigt intresserad av bin och biodling och att hon börjat drömma om egna bin, precis så som jag och tonårsdottern började göra förra sommaren. Då kändes egna bin som en ouppnålig dröm, men nu står vi här med två fina samhällen och en avläggare. Kanske blir även Carina biodlare framöver. Hennes tankar om vår honung och sina egna bidrömmar kan ni läsa på hennes blogg "Jag föredrar att kalla mig impulsiv"

Drottning Regina antagen!

Drottning Regina, märkt med en vit prick.

Regina heter hon. Vår nya drottning på berget. Tonårsdottern och jag funderade länge över hennes namn, och eftersom dottern i fråga har en förkärlek för latin föll namnvalet på Regina, som betyder just drottning på latin. I Sverige är det i skrivande stund 4656 kvinnor och en man som bär detta namn. Och en bidrottning, nämligen vår.

I dag tog jag mig en titt i avläggaren som gjordes förra onsdagen, för att se om bina antagit den kära Regina. Och det hade dom. Hon promenerade lugnt omkring på en vaxkaka, och jag tror till och med att hon lade ett ägg medan jag tittade på.

Regina och en liten del av hennes stora familj.

Några ägg såg jag dock inte, som vanligt. Kanske dags att köpa nya glasögon, det är nog över ett år sedan lillflickan hade sönder mina välbehövliga synhjälpmedel.

Jag passade på att skaka ner några ungbin från ett av våra andra samhällen i Reginas avläggare. Den fick dessutom en ny ram med täckt yngel. Allt enligt min drottningodlares recept.

Här på berget huserar vårt nya samhälle.

Och den ljuvliga ljungen har börjat blomma.

I våra andra två kupor är det full rulle. Det verkar som att ljungdraget har börjat så smått, för de senaste dagarna har det byggts ut för fullt och skattlådorna börjar fyllas på med honung i rasande takt. Jag fick till och med sätta på en ny skattlåda på ett av samhällena i dag.

Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot slutskattningen. Ljunghonungen ska vara delikat, men ack så svår att slunga.

Slungtime

Eftersom tonårsdottern börjat flaxa runt på egna vingar med egna vänner har våran tid tillsammans denna sommar blivit knapp. Visserligen har vi farit till Skåneland tillsammans, men då hade vi med tvååriga lilltjejen, och det blev knappast någon tid över för oss två att bara vara.

Därför kände jag i förrgår att jag nästföljande dag ville göra något mysigt med bara tonårsdottern. Hon fick föreslå vad. "Slunga honung", tyckte hon. Och eftersom vi på ovan nämnda Skåneturné hade impulsköpt en treramars handvevad slunga så var det bara att börja planera. Hur gör man nu när man slungar honung?

Vi är noviser. Som biodlare har vi mest koncentrat oss på att bina ska må bra och att de har fungerande drottningar. Det där med honung har varit sekundärt för oss. Men visst, det fanns ett par täckta ramar i kuporna, det visste jag. Så det var bara att ta tjuren vid hornen och våga sätta igång.

Steg ett blev sanering av slungrummet. Vi städade nitiskt, säkert en halv dag. Förberedde noga med rena handdukar, brickor, redskap, silar och hinkar. Diskade ur slungan extremt noga, bara för att vara säkra på att den skulle vara superren, även om den faktiskt var ren från början.

Eftersom vår slunga rymmer tre ramar bestämde vi oss för att börja med det. Att ta ramarna från kuporna var lättare än väntat, bina brydde sig inte ett dugg. Sedan var det dags att ta bort vaxlocken med avtäckningsgaffeln, vilket gick smidigt och bra. Vi nästan slogs om att få göra det, tonåringen och jag.

Dags att täcka av ramarna.

Tonårsdotter med avtäckningsgaffel i högst hugg.

Med en avtäckningsgaffel kommer man långt.

När ramarna väl var på plats i slungan började vi lite försiktigt att slunga. Sedan vände vi på ramarna och slungade tills ramarna var tomma på den sida som var utåt.

Ramar på plats. Sätt igång, men gör det försiktigt!

Sedan blev det vändning av ramar igen, för att slunga ur det sista ur den sida vi hade börjat med. Vi ville inte slunga den första sidan för hårt i början, för vi ville inte att vaxkakan skulle gå sönder.

Allt gick bra. Att tappa upp honungen från slunga till hink var ett magiskt ögonblick för oss båda. I den stund som vi öppnade kranen och lät honungen rinna ner i hinken var jag i ett tillstånd av total lycka.

Första honungen kommer ut ur slungan.

Ett magiskt ögonblick för mig och stordottern.

Osilad honung...

... som grovsilas.

En tom hink kapas av sötsugen tvååring....

... medan Mamma och Storasyrran finsilar...

... och den silade honungen tar plats i en ny hink.

Och i dag, ett dygn efter slungningen, så skummade vi honungen och tappade den på burkar och flaskor. Nästan sju kilo blev det på våra tre ramar. Och honungen, ja den smakar himmelskt. Vi är så stolta!

I en del burkar lade jag ner en bit vaxkaka tillsammans med honungen. Det här med vaxkakor har en speciell plats i mitt hjärta. Från barndomen så klart. Vi hade en granne som var biodlare, och jag minns hur vi ibland brukade få vaxkakor med honung att tugga på. Det var en speciell känsla som ger mig söta mjuka känslominnen än i dag.

Vi valde att vaxkakorna i våra honungsburkar skulle bestå av helt vildbyggt vax. I våra forna drönarramar har bina vildbyggt fina honungsceller i större format, och just detta vax fick åka ner i våra honungsburkar.

Vildbyggd vaxkaka med honung. för extra knorr i honungsburkarna.

Känslan efter att vi slungat vår första honung är stillsamt extatisk. Vi är glada, stolta och förundrade. Och vår honung, vår allra första honung, den smakar som himmelriket. Tänk att våra små bin kan framställa något så underbart.

En del av vår första honungsskörd.

Myrinvasion och en förnimmelse av brand

Tonårsdottern kom i förrgår kväll hem från Tjörn, och det första hon gjorde var att springa upp på berget för att kolla in avläggaren som jag gjort tidigare på dagen. Ganska snabbt hördes ett vrål som ekade mellan klippblocken:

"MYROR! MYRINVASION!"

Jag fick eld i baken. Nu gällde det att mobilisera. Fram med tjärburken och kanelpåsen. Väl uppe på berget såg jag bara ett par pyttesmå svarta myror som förvirrat irrade omkring på kupan och täckbrädorna. "När jag kom var de var minst hundra uppe på kupan, men jag borstade bort dem", insisterade dottern.

Det sista jag vill är att mitt livs första avläggare ska bli myrbo. Eller att honungen däri ska bli myrmat. Eftersom myror inte sägs gilla kanel blev mitt första drag att strö kanel runt alla kupbenen. För säkerhets skull gned jag in även insidan av kupans lock med kanel. "Mmmmmm.... Ganska god doft faktiskt, hoppas bara bina tycker detsamma", tänkte jag. De verkade dock inte bry sig överhuvudtaget.

Steg två blev att blaska på tjockt med tjära på alla kupbenen. "Försöker myrorna ta sig upp nu ska de i alla fall inte komma långt, utan istället klibba fast i denna väldoftande sörja", tänkte jag. I min myrbekämpariver passade jag även på att tjära in benen på de andra två kuporna. Glad och nöjd övergick jag sedan till andra sysslor.

När jag väl tänkte gå och lägga mig så sov redan resten av familjen sött. Lugn rådde i huset, en ovanlighet i denna kaosets boning. Jag passade på att vara uppe en stund till, ja tills ögonen gick i kors rentav. Det gäller att passa på att tillvarata tystnaden.

Precis innan jag skulle gå och lägga mig gick jag ut en stund på altanen. Tyckte i mitt trötta sinnestillstånd att det luktade konstigt. Var det kanske brandrök? Brann det någonstans?

Eftersom jag har en mild form av brandfobi väckte jag min stackars sovande man och bad honom lukta. Men "nej, brand luktade det inte alls", grymtade han och somnade om. Jag fick ge mig. Sniffade lite till och gick sedan och lade mig.

I morse fick dramat sin upplösning när jag med morgonkaffet i högsta hugg stapplade ut på altanen och överväldigades av en härlig doft av tjära. Jovisst var det tjära jag känt doften av i går kväll... Tröttheten hade helt enkelt spelat ett spratt med min associationsförmåga. Brandrök? Inte alls. Tjärdoft. Min egen hemmagjorda myrbekämpningskur.

Ny regent på berget

Strålande väder i dag, till min stora glädje. Redan på morgonkvisten kliade det i fingrarna och jag ville sätta igång med avläggaren. Men först blev det en härlig frukost i det gröna med lilldottern, mannen och min pappa som kommit upp på besök från Skåne. Stordottern befann sig på Tjörn med en kompis, tyvärr, eftersom hon är lika intresserad av biodlingen som jag. Men drottningen kan inte vänta, hon vill ta sin nya kupa i besittning.

Steg ett blev att fylla foderboxen med socker....

...och foderdegen Apifonda, som jag lyckligtvis råkade ha hemma.

Jag fixade ihop det som behövdes enligt receptet (se gårdagens inlägg). Svårast var att få till den där litern med ungbin från flera olika samhällen. Jag försökte skaka dem från ramarna och ner i en balja. Satte lock på mellan skakningarna, men varje gång jag lyfte locket flög det upp massor av bin. Lite lugnare blev de dock när jag sprayade lite vatten på dem.

Men att mäta upp en exakt liter kändes som Mission Impossible, så det fick bli på ett ungefär. Till slut kom jag på att det var lättare att ta upp en ram med bin och bära bort till avläggaren och skaka ner dem direkt i den nya lådan.

I de befintliga samhällena hämtade jag det som behövdes för det nya.

Eftersom jag hade lite dåligt med utrymme vid de andra två kuporna fick avläggaren en ny plats en bit upp på berget vid sidan om huset. Jag gjorde vid platsen redan i maj innan mina bin anlänt, eftersom min man vägrade ha kuporna i trädgården. Men efter att svärfar varit på besök och berättat att han haft bin i trädgården som liten så ändrade sig mannen och jag fick ställa upp mina två premiärsamhällen i vår trädgård, strax intill min grönsaksodling.

Nåväl, platsen på berget var alltså redan förberedd. Vädret var perfekt. Min nyfikna lillflicka var väl omhändertagen av både sin pappa och morfar, och jag fick tid och ro att göra arbetet ordentligt. Det var en fröjd.

En ram med täckt yngel, allt enligt receptet.

Och så klart, ett bi som är på väg att äta sig ut.

Den nya kupan på berget blir detta bis självklara hem.

Här är hon, drottningen, redo att inta sin nya boning.

Drottningburen fast på vaxkakan, nu blir det ner i kupan med den.

Och så alla ungbina förstås.

Om det blev exakt en liter vet jag inte, men det blir nog bra ändå.

Jag kan nog inte riktigt beskriva i ord hur härligt jag tycker det är med dessa bin och deras liv. Att arbeta med dessa varelser gör mig närvarande i nuet och fyller mig ofta med en känsla av ren lycka. Och förundran, givetvis.

Arbetet bevittnades av min käre pappa,

som placerat sig på tryggt avstånd på berget.

På plats! Hurra!

Efter avslutat uppdrag var jag genomsvettig, men glad. Nu får avläggaren stå en vecka innan vi tittar om drottningen blivit antagen. Har vi otur har bina blivit förbaskade över att hon luktar annorlunda än deras tidigare drottning, och då kan de helt enkelt ha ihjäl henne. Men hon sitter i en bur som proppats igen med foderdeg, och det tar ett tag innan bina ätit sig in till henne. Förhoppningen är att de tills dess vant sig vid hennes doft och accepterar henne som sin nya regent. Jag ska hålla tummar och stortår, men först - en kall dusch och ett glas vatten...

Ny drottning, nytt samhälle

I dag hämtade jag vår nya drottning från drottningodlaren Egon Andersson. Jag beställde henne för ett tag sedan när jag trodde att vårt viselösa samhälle misslyckats med att dra upp en egen drottning. Inget hände ju därinne i kupan på över en månad...

Men så veckan efter var kupan plötsligt full av yngel. Hurra! Men vad skulle jag då göra med drottningen jag just beställt? Jo, skapa en avläggare förstås, alltså ett nytt samhälle. Som biodlare är det bra att göra avläggare varje år för att hålla uppe bibeståndet. Många samhällen dör ju under vintern, om jag inte minns helt fel var förra vinterns förluster runt 25 procent i genomsnitt.

Själv tänkte jag hoppa över det här med avläggare i år eftersom det är mitt första år som biodlare, men eftersom en ny drottning nu anlänt så är det väl bara att sätta igång och lära sig denna sköna konst.

Här inne huserar hon just nu, vårt nya underverk.

När jag hämtade drottningen fick jag ett "recept" av drottningodlaren, handskrivet på ett papper från ett kollegieblock. Receptet löd:

1 utbyggd ram utan yngel eller bin, dock en ram där det varit yngel tidigare.

1 utbyggd ram med så mycket täckt yngel som möjligt, gärna med bin som är på väg att äta sig ut.

2 mellanväggar.

1 foderbox med socker och lite Apifonda överst.

1 liter ungbin från skattlåda, gärna från flera samhällen.

1 drottning med följebin i utätningsbur.

Flusteröppning max 1 cm. Om drottningen efter en vecka börjat lägga ägg, sätt till ytterligare 1 ram med täckt yngel samt 1/2 - 1 liter ungbin från skattlåda.

Någon foderbox ägde jag inte, så innan vi hämtade upp drottningen blev det en tur till byggvaruhuset för att införskaffa lite masonit, sedan gjorde min käresta en insats i snickerboa och fixade till en fin foderbox.

Oftast bygger han TV-dekor eller mystiska apparater, men i dag blev det en foderbox!

Tyvärr var det regn och rusk mesta delen av dagen och jag kunde inte göra avläggaren i dag. Så den nya drottningen och hennes följebin får helt enkelt övernatta i sin lilla bur på min fönsterkarm. Jag håller tummarna för fint väder inför morgondagen!

Propolis - mitt vapen i kriget mot sommarförkylningen

Jag dras med en envis, seg och irriterande sommarförkylning som suttit i över en månad. Nu har jag fått nog, så i dag blev det till att gå ut i kupan sno lite propolis från bina. Som dotter till en f.d hälsokosthandlare och naturläkemedelsproducent har jag i min barndom proppats full av propolis vid sega förkylningar, och ja, jag tror att det hjälpte för det mesta.

Dagens medicinskörd. Mina bin är naturliga läkemedelsproducenter!

Propolis är ett slags kittvax som tillverkas av bina. Det används bland annat för att täta springor och kapsla in främmande organismer så att de inte sprider smitta i kupan. För att tillverka propolis använder bina kåda från barrträd och harts som de samlar från trädknoppar. Detta tuggar de sedan runt i sina små munnar tillsammans med diverse, kanske pollen och annat.

Propolis sägs ha en bakteriedödande verkan, lite som binas egen antibiotika. Inom naturläkekonsten används propolis bland annat vid förkylningar och vissa menar att det funkar bra även mot virus och svamp.

I dag skrapade jag alltså bort lite propolis från täckbrädorna på min ena kupa, och nu har jag tuggat i mig lite och hoppas att förkylningen ska lätta. Min käre man fick också smaka lite, men han gillade varken smak eller konsistens. För egen del ger smaken mig en bitterljuv känsla av barndom. Leve bina, dessa förunderliga flygande fän.

Ett bra impulsköp

Första semesterveckan ägnades åt en Skåneturné, med obligatoriskt besök på Joel Svenssons vaxfabrik i Munka Ljungby.

På inköpslistan stod en benställning till kupan till det nya samhället vi ska försöka oss på att skapa, men som vanligt blev det lite mer inköp. Plötsligt var jag och tonårsdottern stolta ägare till en treramars handvevad honungsslunga!

Vi fick den till ett ganska bra pris. En biodlare hade köpt den, använt den lite grann, men sedan övergått till en elektrisk variant och lämnat tillbaka den till affären. Så nu äger vi en bättre begagnad slunga. Hurra!

Snart blir det avläggare

När jag för tio dagar sedan inte såg några tecken på att vi hade någon ny drottning i det viselösa samhället ringde jag drottningodlaren Egon Andersson i Mölnlycke och beställde en ny. Hon kommer antagligen om någon vecka eller två.

Eftersom det i dag visade sig att jag faktiskt har en drottning som bina själva dragit upp, och att hon hittills verkar fungera bra, så kommer vi att göra en avläggare med den nya drottningen.

Det innebär att vi kommer att starta ett nytt litet samhälle med hjälp av ägg och yngel från vårt andra samhälle. Inte det som varit drottninglöst utan det andra, som ju ända sedan vi fick bina i maj haft en flitig drottning som är en hejare på att lägga ägg.

Har jag tur hinner samhället i avläggaren bli så starkt under resten av sommaren att det blir övervintringsdugligt, annars får jag slå ihop det med det som varit viselöst under juni.

Inte längre viselösa

Hon är här! Wendela den andra anlänt! I vårt samhälle som varit viselöst sedan slutet av maj finns nu äntligen en äggläggande drottning och jag jublar av lycka. Visserligen har jag inte sett henne än, men när jag gick igenom kuporna i dag fanns det fyra ramar med täckta yngel, samt ägg och yngel i ytterligare några. Hurra!

Vilken lycka, täckta yngel!

Sist jag inspekterade, för tio dagar sedan, fanns det inga yngel alls och inte heller några ägg vad jag kunde se. Det gjorde mig så klart lite orolig över om den drottning som bina själva dragit upp hade förolyckats på något sätt. Men nu finns hon alltså, och jag tänker tacksamma tankar över att jag och tonårsdottern (som jag ju delar biodlingen med) fick uppleva detta äventyr precis i början av vår biodlarkarriär.

Larver som snart kommer att täckas.

Våra flitiga bin har gjort ett vackert vildbygge mellan första och andra yngellådan.

Drönarvax och varroaupptäckt

I dag upplevde jag en milstolpe i min nystartade biodlarkarriär. Varroan.

Vad visste jag om varroa innan jag började bli intresserad av biodling? Ingenting. Jag hade inte ens hört ordet. Nuförtiden tänker jag på varroan ofta. Detta lilla kvalster som ger sig på bina och som kan skapa död och förödelse om det får härja fritt.

Varroan är alltså ett litet kvalster som angriper bina och som förökar sig i celler med yngel. Som biodlare måste man försöka hålla detta otyg i schack. Ett sätt är att använda bekämpningsmedel efter att man skattat den sista honungen. Det finns också ekologiska metoder för varroabekämpning. Dessa är lite krångligare, men om inte angreppet är så stort känns de som ett bra alternativ.

En del i den ekologiska bekämpningen av varroan är att sätta in speciella ramar där bina gärna bygger större celler, och där drottningen sedan lägger obefruktade ägg som utvecklas till drönaryngel. Varroan föredrar nämligen att föröka sig just i celler med drönaryngel eftersom dessa är lite rymligare än cellerna som används till att föda upp arbetarbin.

För några veckor sedan satte jag in min första drönarram. Lite sent på säsongen, men mannen jag köpte bina av hade inte använt drönarramar och det tog ett tag för mig att fundera ut hur jag själv skulle göra. "Bättre sent än aldrig" tänkte jag till slut, och satte dit min specialbyggda drönarram.

Förhoppningsvis har den varroa som finns i kupan tyckt att just cellerna på drönarramen varit de mest attraktiva att slå sig ner i. Vad de däremot inte visste är att det i dag var dags för mig att skära bort de täckta drönaryngeln och avlägsna dem från kupan.

Dagens bortskurna drönarvax med yngel.

För att förinta den eventuella varrroan kan man elda upp det man skurit bort. Själv lade jag istället hela klabbet i frysen. På så vis kan jag senare ge mig i kast med att dissikera hela härligheten och inspektera detta förunderliga bygge. Med djupfrysta stackars drönaryngel. Men, vad gör man inte för sitt samhälles bästa. De klarar sig bra utan de här blivande drönarna. Värre blir det om varroan exploderar i antal.

Innan jag hann få in paketet i frysen hann tonårsdottern upptäcka ett litet varroakvalster på vaxkakan. Ha, se där! Mitt första varroakvalster! Även om jag ägnat många ilskna tankar åt varelser av detta slag var det ändå intressant att studera den lilla illbattingen. Jag har ju undrat så hur varroan ser ut i verkligheten. Tidigare har jag bara sett dessa marodörer på bild.

Efter att ha studerat och fotograferat varelsen åkte den in i frysen tillsammas med offeryngeln och vaxet. Hoppas bara nu att ingen annan i familjen undrar vad det är för läcker matlåda som ligger där i frysen. Och bränner på den nån minut i micron...

Ingen drottning i syne än

Nyfiken, måste in i kupan och titta...

Nu är det ungefär en månad sedan drottningen i vårt ena samhälle av någon anledning försvann. Det borde finnas en ny därinne i kupan nu, och jag är nyfiken. Vädret har varit halvdåligt ett tag, men några varma dagar har det varit så visst borde den nya drottningen som bina själva dragit upp ha hunnit ut och para sig. Och börjat lägga ägg.

Det är också ungefär två veckor sedan det stora visedramat på flustret som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Bina kastade då ut en fin gulröd men halvdöd drottning ur kupan, som sedemera återfanns heldöd. Mitt antagande var ju att det fanns en annan drottning därinne och att den utkastade var en konkurrent som förlorat kampen om herraväldet.

I dag blev jag bara tvungen att försöka stilla min nyfikenhet. Gick igenom kupan noga, men ingen drottning någonstans. Botten tittade jag inte så noga på, så därnere kan hon förstås ha gömt sig. Men inte heller några ägg eller larver fann jag. Min syn är ju kass och jag är inte bra på att se ägg, men borde jag inte ens sett en endaste liten larv?

Ingen drottning i sikte än, men titta vilken fin drönare!

Nu börjar jag undra om kupan kanske fortfarande är viselös. Om en vecka får jag gå in i kupan igen och undersöka den noga, och hittar jag ingen drottning får jag fundera ut en plan för samhällets framtid.

I det andra samhället var det som vanligt full rulle. Jag gick bara igenom det övre yngelrummet, och det var fullt med täckta yngel på 7 ramar. Det kändes riktigt bra. Men ännu har bina inte tagit skattlådan i besittning. Tyvärr. Men när yngelrummen snart är proppfulla lär de väl hitta dit. Dessa förunderliga flygande fän.

Snörvlande midsommar

Jag låter blåklinten stå för midsommarstämningen i dag. Själv ligger jag nedbäddad i soffan efter tre dagars jobb i Finland. Det var verkligen spännande dagar där jag deltog på en stor nordisk konferens. Fokus var den viktiga frågan om att de nordiska länderna kommit överens om att förbättra vården och minska tvånget inom psykiatrin.

Väl hemma igen i går kväll gick jag fullständigt i däck, och nu ligger jag alltså här i soffan och hostar, snörvlar och förbannar alla sommaraktiva förkylningsvirus. Glad midsommar!

Ett stick?

Blåst ute, bin inne. Knappt ett enda litet bi i flusteröppningarna, och mellan skifferplattorna där kuporna står växer ogräset hej vilt. Framför flustren har jag inte dragit upp en enda liten tuva på länge och nu börjar det likna en djungel.

Eftersom det för ovanlighetens skull inte är skytteltrafik in och ut ur kuporna bestämmer jag mig för att rensa lite framför dem. Det blir fint. Jag kommer in i en vilsam ogräsuppdragningstrans och allt annat omkring mig försvinner.

Ogräs är ofta vackert, som den här maskrosen jag fotograferade härom dagen.

Men i dag var det operation dra-upp-och-rensa som gällde.

Jag börjar kratta undan skiten. Rafsar runt och brötar en hel del. När jag ligger där på knä framför de två kuporna hör jag plötsligt ett surrande ljud. Tittar åt vänster och ser hundra bin ute på den ena kupans fluster. De surrar runt och undrar antagligen vad som står på.

En lite knepig syn för mig, eftersom jag ligger i kortärmad pösig bomullsklänning bara några decimeter framför detta respektingivande gäng. De är inte särskilt arga, men av ren reflex far jag ändå upp och hoppar bort. Inget händer.

Jag fortsätter mitt ogräsprojekt, fast i ett mer försiktigt tempo. Men då, är det inte något som rör sig lite under klänningen, i sidan, bak mot ryggen? Vift vift, så, nu var det borta. Det känns inget speciellt.

När jag är klar går jag in, drar upp klänningen och ser ett klassiskt stick-märke på huden. Men det känns knappt något. Kan jag ha blivit stucken?

Jag är rätt så tålig vad gäller insekts-attacker. Har till exempel aldrig märkt av när jag blivit myggbiten och getingstick känns inte heller särskilt mycket. Så ja, kanske har jag fått premiärsticket. I så fall antagligen av ett bi som råkat hamna innanför klänningen under mitt reflexmässiga upphopp. Nu är det väl bara att invänta nästa stick och jämföra.

Ett drama på liv och död

Av en slump fick jag nyss bevittna en förunderlig händelse. Vi väntar ju en ny drottning i den viselösa kupan, och enligt beräkningarna skulle den krypa fram i övermorgon. Men så nu i kväll när jag just skulle börja måla en låda till kuporna fick jag av någon underlig anledning för mig att gå och dra upp lite ogräs nere i grönsakslandet.

Jag gick där och påtade lite och småsurade över myrorna som jag såg krylla runt under kuporna. Så fick jag plötsligt syn på en gulaktig liten madam ligga framför kupan. En drottning? Jovisst var det en drottning!

Vad är det som kryper därnere? En drottning!

Hon kröp runt där på stenarna, och själv for jag in i huset för att hämta kameran. Hann fyra av ett skakigt foto, sedan började tankarna fara fram och tillbaka. "Tänk om det var den rätta drottningen? Tänk om hon varit ute och flugit för att para sig? Oj, jag måste hjälpa henne upp på flustret igen!"

Jag fick upp henne på en målarpensel som jag råkade ha i handen och lade upp henne på flustret. Bina var genast på henne och kastade helt sonika ner henne igen. Väl nere på marken släpade ett bi runt henne ganska brutalt. Det var uppenbart att de inte ville ha henne i kupan.

Ett arbetsbi släpar bort den ratade drottning från kupan.

Men ändå. Jag satte upp henne på flustret igen. Bina rullade runt henne och försökte putta ner henne igen, men hon lyckades hålla sig kvar och smet in i kupan. Först då kom min eftertanke. Det där var kanske inte så smart. Hon blev väl utkastad just därför att hon inte skulle vara där.

"Kom igen nu tjejer, nu puttar vi ner henne.

Men vad hände nu, hon smet in igen. Attans..."

Jag räknade efter lite och kom på att hon inte alls kunde ha varit ute och flugit för att para sig, det var ju alldeles för tidigt för det. Den rätta drottningen fanns troligtvis kvar inne i kupan. Tänk om den här utkastade nu skulle gå in och skada henne? O ack och ve. Det är lätt att vara efterklok. Varför ska man lägga sig i?

Nåväl... Jag fick fortsätta dra upp ogräs. Hittade en halvröd jordgubbe. Tittade på spenaten som snart går i blom. Målade några lådor. Vankade av och an till kupan för att se om den oönskade drottningen blivit utkastad igen.

Till slut fick jag ge upp. Tog av målarkläderna och gick in. I hallen vände jag. Måste bara ut en gång till och kolla...

Och där låg hon. Död på marken nedanför flustret. Hon, eller någon annan av de 13 konkurrenterna. Vi hade ju minst 14 viseceller i kupan. Denna natt blir ödets natt för våra drottningkandidater.

Livet i barnkammaren

Jag har nu lärt känna bina så pass mycket att jag kan lyfta på kupans täckbrädor upptill och kika ner utan att behöva ha skyddskläder eller blåsa in rök. Långsamma, lugna rörelser är hemligheten för att bibehålla friden.

Men när jag ska ner och rota bland ramarna vill jag ha skyddskläder - det kommer jag nog alltid att ha - och jag använder också rökpusten.

Jag börjar med att lyfta på en av täckbrädorna och puffa in lite rök. Sedan stänger jag till igen och låter bina vara någon minut innan jag öppnar helt. Bina tror det är skogsbrand på gång och börjar äta honung för att vara mätta om ifall att de skulle behöva flyga undan branden.

Det luktar brandrök... Bäst att fylla magen ordentligt!

Nu kan jag börja lyfta upp ramarna och inspektera. Bina sitter snällt på ramarna och äter, och när de är klara är de ganska snälla, mätta bin är nämligen inte sticklystna. Och om något bi ändå skulle bli det så maskerar röken det doftämne som biet skickar ut och som kan få fler bin att ilskna till och gå till attack.

I går öppnade jag kupan hos Drottning Evita. Det var en vecka sedan sist, och egentligen är det väl inte jättebra att gå ner och störa bina så ofta. Men jag ville sätta på första skattlådan, den låda det ska bli honung i och som drottningen inte får gå upp i.

När jag fick bina för två veckor sedan satt de bara på en låda, och redan samma dag fick de direkt en ny låda ovanpå. Denna får drottningen gå upp och lägga ägg i. Men först var ju bina tvungna att bygga ut ramarna med vax, och det har de gjort med bravur. Honung har de också fixat dit.

Vid gårdagens inspektion hittade jag till min stora glädje drottning Evita uppe bland de nya ramarna, och nu hoppas jag att hon ska börja lägga ägg där snart. Jag lyckades inte se några ägg än, men äggen är pyttesmå, runt 2 millimeter och nästan genomskinliga, min syn är inte den bästa och dessutom var det nästan mörkt ute.

I mitten till höger syns drottning Evita .

Hon är märkt med en vit prick.

Vad jag däremot såg var larver, så det är nog inga problem med Evitas äggläggning. Larverna hittade jag i nedre yngelrummet, tillsammans med massor av täckta yngel.

Biet utvecklas först från ägg till larv, och när larven är tillräckligt stor täcks cellen över med ett och larven förpuppas. Bina i kupan "ruvar" de täckta yngelcellerna så de håller rätt temperatur. Tre veckor efter att ägget lagts är biet fullbildat. Då gnager det sönder locket på cellen och börjar sin långa arbetskarriär i kupan.

Evitas larver som snart ska täckas, tillsammans med redan täckta celler och flitiga döttrar som hjälper till att hålla ynglen mätta och lagom varma.

Vid gårdagens inspektion passade jag på byta ut den översta lådan på Evitas yngelrum, eftersom den var omålad och jag nu fixat en nymålad låda. Första skattlådan kom också på som planerat. Dock tror jag det dröjer innan det blir någon honung i den, först ska de ju bygga ut 11 ramar och fylla upp lådan under med tillräckligt mycket honung.

Även på det viselösa samhället bytte jag ut en omålad låda mot en målad. Det var skattlådan jag satte på förra veckan. Bina har hittat dit men ännu inte börjat bygga ut den.

Eftersom det är dags för den nya drottningen att göra entré vilken dag som helst ville jag inte ner och rota i yngelrummet hos de viselösa. Ska försöka låta bli i två veckor till, sedan ska det bli spännande att öppna och se om vi kan hitta någon ny drottning.

Evitas kupa till vänster fick ny målad låda (i mitten) och de viselösa fick en nymålad överst. Hoppas jag hinner måla några fler till helgen, omålat är inte optimalt.