Strålande väder i dag, till min stora glädje. Redan på morgonkvisten kliade det i fingrarna och jag ville sätta igång med avläggaren. Men först blev det en härlig frukost i det gröna med lilldottern, mannen och min pappa som kommit upp på besök från Skåne. Stordottern befann sig på Tjörn med en kompis, tyvärr, eftersom hon är lika intresserad av biodlingen som jag. Men drottningen kan inte vänta, hon vill ta sin nya kupa i besittning.
Steg ett blev att fylla foderboxen med socker....
...och foderdegen Apifonda, som jag lyckligtvis råkade ha hemma.
Jag fixade ihop det som behövdes enligt receptet (se gårdagens inlägg). Svårast var att få till den där litern med ungbin från flera olika samhällen. Jag försökte skaka dem från ramarna och ner i en balja. Satte lock på mellan skakningarna, men varje gång jag lyfte locket flög det upp massor av bin. Lite lugnare blev de dock när jag sprayade lite vatten på dem.
Men att mäta upp en exakt liter kändes som Mission Impossible, så det fick bli på ett ungefär. Till slut kom jag på att det var lättare att ta upp en ram med bin och bära bort till avläggaren och skaka ner dem direkt i den nya lådan.
I de befintliga samhällena hämtade jag det som behövdes för det nya.
Eftersom jag hade lite dåligt med utrymme vid de andra två kuporna fick avläggaren en ny plats en bit upp på berget vid sidan om huset. Jag gjorde vid platsen redan i maj innan mina bin anlänt, eftersom min man vägrade ha kuporna i trädgården. Men efter att svärfar varit på besök och berättat att han haft bin i trädgården som liten så ändrade sig mannen och jag fick ställa upp mina två premiärsamhällen i vår trädgård, strax intill min grönsaksodling.
Nåväl, platsen på berget var alltså redan förberedd. Vädret var perfekt. Min nyfikna lillflicka var väl omhändertagen av både sin pappa och morfar, och jag fick tid och ro att göra arbetet ordentligt. Det var en fröjd.
En ram med täckt yngel, allt enligt receptet.
Och så klart, ett bi som är på väg att äta sig ut.
Den nya kupan på berget blir detta bis självklara hem.
Här är hon, drottningen, redo att inta sin nya boning.
Drottningburen fast på vaxkakan, nu blir det ner i kupan med den.
Och så alla ungbina förstås.
Om det blev exakt en liter vet jag inte, men det blir nog bra ändå.
Jag kan nog inte riktigt beskriva i ord hur härligt jag tycker det är med dessa bin och deras liv. Att arbeta med dessa varelser gör mig närvarande i nuet och fyller mig ofta med en känsla av ren lycka. Och förundran, givetvis.
Arbetet bevittnades av min käre pappa,
som placerat sig på tryggt avstånd på berget.
På plats! Hurra!
Efter avslutat uppdrag var jag genomsvettig, men glad. Nu får avläggaren stå en vecka innan vi tittar om drottningen blivit antagen. Har vi otur har bina blivit förbaskade över att hon luktar annorlunda än deras tidigare drottning, och då kan de helt enkelt ha ihjäl henne. Men hon sitter i en bur som proppats igen med foderdeg, och det tar ett tag innan bina ätit sig in till henne. Förhoppningen är att de tills dess vant sig vid hennes doft och accepterar henne som sin nya regent. Jag ska hålla tummar och stortår, men först - en kall dusch och ett glas vatten...
