Drönarvax och varroaupptäckt

I dag upplevde jag en milstolpe i min nystartade biodlarkarriär. Varroan.

Vad visste jag om varroa innan jag började bli intresserad av biodling? Ingenting. Jag hade inte ens hört ordet. Nuförtiden tänker jag på varroan ofta. Detta lilla kvalster som ger sig på bina och som kan skapa död och förödelse om det får härja fritt.

Varroan är alltså ett litet kvalster som angriper bina och som förökar sig i celler med yngel. Som biodlare måste man försöka hålla detta otyg i schack. Ett sätt är att använda bekämpningsmedel efter att man skattat den sista honungen. Det finns också ekologiska metoder för varroabekämpning. Dessa är lite krångligare, men om inte angreppet är så stort känns de som ett bra alternativ.

En del i den ekologiska bekämpningen av varroan är att sätta in speciella ramar där bina gärna bygger större celler, och där drottningen sedan lägger obefruktade ägg som utvecklas till drönaryngel. Varroan föredrar nämligen att föröka sig just i celler med drönaryngel eftersom dessa är lite rymligare än cellerna som används till att föda upp arbetarbin.

För några veckor sedan satte jag in min första drönarram. Lite sent på säsongen, men mannen jag köpte bina av hade inte använt drönarramar och det tog ett tag för mig att fundera ut hur jag själv skulle göra. "Bättre sent än aldrig" tänkte jag till slut, och satte dit min specialbyggda drönarram.

Förhoppningsvis har den varroa som finns i kupan tyckt att just cellerna på drönarramen varit de mest attraktiva att slå sig ner i. Vad de däremot inte visste är att det i dag var dags för mig att skära bort de täckta drönaryngeln och avlägsna dem från kupan.

Dagens bortskurna drönarvax med yngel.

För att förinta den eventuella varrroan kan man elda upp det man skurit bort. Själv lade jag istället hela klabbet i frysen. På så vis kan jag senare ge mig i kast med att dissikera hela härligheten och inspektera detta förunderliga bygge. Med djupfrysta stackars drönaryngel. Men, vad gör man inte för sitt samhälles bästa. De klarar sig bra utan de här blivande drönarna. Värre blir det om varroan exploderar i antal.

Innan jag hann få in paketet i frysen hann tonårsdottern upptäcka ett litet varroakvalster på vaxkakan. Ha, se där! Mitt första varroakvalster! Även om jag ägnat många ilskna tankar åt varelser av detta slag var det ändå intressant att studera den lilla illbattingen. Jag har ju undrat så hur varroan ser ut i verkligheten. Tidigare har jag bara sett dessa marodörer på bild.

Efter att ha studerat och fotograferat varelsen åkte den in i frysen tillsammas med offeryngeln och vaxet. Hoppas bara nu att ingen annan i familjen undrar vad det är för läcker matlåda som ligger där i frysen. Och bränner på den nån minut i micron...

Ingen drottning i syne än

Nyfiken, måste in i kupan och titta...

Nu är det ungefär en månad sedan drottningen i vårt ena samhälle av någon anledning försvann. Det borde finnas en ny därinne i kupan nu, och jag är nyfiken. Vädret har varit halvdåligt ett tag, men några varma dagar har det varit så visst borde den nya drottningen som bina själva dragit upp ha hunnit ut och para sig. Och börjat lägga ägg.

Det är också ungefär två veckor sedan det stora visedramat på flustret som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Bina kastade då ut en fin gulröd men halvdöd drottning ur kupan, som sedemera återfanns heldöd. Mitt antagande var ju att det fanns en annan drottning därinne och att den utkastade var en konkurrent som förlorat kampen om herraväldet.

I dag blev jag bara tvungen att försöka stilla min nyfikenhet. Gick igenom kupan noga, men ingen drottning någonstans. Botten tittade jag inte så noga på, så därnere kan hon förstås ha gömt sig. Men inte heller några ägg eller larver fann jag. Min syn är ju kass och jag är inte bra på att se ägg, men borde jag inte ens sett en endaste liten larv?

Ingen drottning i sikte än, men titta vilken fin drönare!

Nu börjar jag undra om kupan kanske fortfarande är viselös. Om en vecka får jag gå in i kupan igen och undersöka den noga, och hittar jag ingen drottning får jag fundera ut en plan för samhällets framtid.

I det andra samhället var det som vanligt full rulle. Jag gick bara igenom det övre yngelrummet, och det var fullt med täckta yngel på 7 ramar. Det kändes riktigt bra. Men ännu har bina inte tagit skattlådan i besittning. Tyvärr. Men när yngelrummen snart är proppfulla lär de väl hitta dit. Dessa förunderliga flygande fän.

Snörvlande midsommar

Jag låter blåklinten stå för midsommarstämningen i dag. Själv ligger jag nedbäddad i soffan efter tre dagars jobb i Finland. Det var verkligen spännande dagar där jag deltog på en stor nordisk konferens. Fokus var den viktiga frågan om att de nordiska länderna kommit överens om att förbättra vården och minska tvånget inom psykiatrin.

Väl hemma igen i går kväll gick jag fullständigt i däck, och nu ligger jag alltså här i soffan och hostar, snörvlar och förbannar alla sommaraktiva förkylningsvirus. Glad midsommar!

Ett stick?

Blåst ute, bin inne. Knappt ett enda litet bi i flusteröppningarna, och mellan skifferplattorna där kuporna står växer ogräset hej vilt. Framför flustren har jag inte dragit upp en enda liten tuva på länge och nu börjar det likna en djungel.

Eftersom det för ovanlighetens skull inte är skytteltrafik in och ut ur kuporna bestämmer jag mig för att rensa lite framför dem. Det blir fint. Jag kommer in i en vilsam ogräsuppdragningstrans och allt annat omkring mig försvinner.

Ogräs är ofta vackert, som den här maskrosen jag fotograferade härom dagen.

Men i dag var det operation dra-upp-och-rensa som gällde.

Jag börjar kratta undan skiten. Rafsar runt och brötar en hel del. När jag ligger där på knä framför de två kuporna hör jag plötsligt ett surrande ljud. Tittar åt vänster och ser hundra bin ute på den ena kupans fluster. De surrar runt och undrar antagligen vad som står på.

En lite knepig syn för mig, eftersom jag ligger i kortärmad pösig bomullsklänning bara några decimeter framför detta respektingivande gäng. De är inte särskilt arga, men av ren reflex far jag ändå upp och hoppar bort. Inget händer.

Jag fortsätter mitt ogräsprojekt, fast i ett mer försiktigt tempo. Men då, är det inte något som rör sig lite under klänningen, i sidan, bak mot ryggen? Vift vift, så, nu var det borta. Det känns inget speciellt.

När jag är klar går jag in, drar upp klänningen och ser ett klassiskt stick-märke på huden. Men det känns knappt något. Kan jag ha blivit stucken?

Jag är rätt så tålig vad gäller insekts-attacker. Har till exempel aldrig märkt av när jag blivit myggbiten och getingstick känns inte heller särskilt mycket. Så ja, kanske har jag fått premiärsticket. I så fall antagligen av ett bi som råkat hamna innanför klänningen under mitt reflexmässiga upphopp. Nu är det väl bara att invänta nästa stick och jämföra.

Ett drama på liv och död

Av en slump fick jag nyss bevittna en förunderlig händelse. Vi väntar ju en ny drottning i den viselösa kupan, och enligt beräkningarna skulle den krypa fram i övermorgon. Men så nu i kväll när jag just skulle börja måla en låda till kuporna fick jag av någon underlig anledning för mig att gå och dra upp lite ogräs nere i grönsakslandet.

Jag gick där och påtade lite och småsurade över myrorna som jag såg krylla runt under kuporna. Så fick jag plötsligt syn på en gulaktig liten madam ligga framför kupan. En drottning? Jovisst var det en drottning!

Vad är det som kryper därnere? En drottning!

Hon kröp runt där på stenarna, och själv for jag in i huset för att hämta kameran. Hann fyra av ett skakigt foto, sedan började tankarna fara fram och tillbaka. "Tänk om det var den rätta drottningen? Tänk om hon varit ute och flugit för att para sig? Oj, jag måste hjälpa henne upp på flustret igen!"

Jag fick upp henne på en målarpensel som jag råkade ha i handen och lade upp henne på flustret. Bina var genast på henne och kastade helt sonika ner henne igen. Väl nere på marken släpade ett bi runt henne ganska brutalt. Det var uppenbart att de inte ville ha henne i kupan.

Ett arbetsbi släpar bort den ratade drottning från kupan.

Men ändå. Jag satte upp henne på flustret igen. Bina rullade runt henne och försökte putta ner henne igen, men hon lyckades hålla sig kvar och smet in i kupan. Först då kom min eftertanke. Det där var kanske inte så smart. Hon blev väl utkastad just därför att hon inte skulle vara där.

"Kom igen nu tjejer, nu puttar vi ner henne.

Men vad hände nu, hon smet in igen. Attans..."

Jag räknade efter lite och kom på att hon inte alls kunde ha varit ute och flugit för att para sig, det var ju alldeles för tidigt för det. Den rätta drottningen fanns troligtvis kvar inne i kupan. Tänk om den här utkastade nu skulle gå in och skada henne? O ack och ve. Det är lätt att vara efterklok. Varför ska man lägga sig i?

Nåväl... Jag fick fortsätta dra upp ogräs. Hittade en halvröd jordgubbe. Tittade på spenaten som snart går i blom. Målade några lådor. Vankade av och an till kupan för att se om den oönskade drottningen blivit utkastad igen.

Till slut fick jag ge upp. Tog av målarkläderna och gick in. I hallen vände jag. Måste bara ut en gång till och kolla...

Och där låg hon. Död på marken nedanför flustret. Hon, eller någon annan av de 13 konkurrenterna. Vi hade ju minst 14 viseceller i kupan. Denna natt blir ödets natt för våra drottningkandidater.

Livet i barnkammaren

Jag har nu lärt känna bina så pass mycket att jag kan lyfta på kupans täckbrädor upptill och kika ner utan att behöva ha skyddskläder eller blåsa in rök. Långsamma, lugna rörelser är hemligheten för att bibehålla friden.

Men när jag ska ner och rota bland ramarna vill jag ha skyddskläder - det kommer jag nog alltid att ha - och jag använder också rökpusten.

Jag börjar med att lyfta på en av täckbrädorna och puffa in lite rök. Sedan stänger jag till igen och låter bina vara någon minut innan jag öppnar helt. Bina tror det är skogsbrand på gång och börjar äta honung för att vara mätta om ifall att de skulle behöva flyga undan branden.

Det luktar brandrök... Bäst att fylla magen ordentligt!

Nu kan jag börja lyfta upp ramarna och inspektera. Bina sitter snällt på ramarna och äter, och när de är klara är de ganska snälla, mätta bin är nämligen inte sticklystna. Och om något bi ändå skulle bli det så maskerar röken det doftämne som biet skickar ut och som kan få fler bin att ilskna till och gå till attack.

I går öppnade jag kupan hos Drottning Evita. Det var en vecka sedan sist, och egentligen är det väl inte jättebra att gå ner och störa bina så ofta. Men jag ville sätta på första skattlådan, den låda det ska bli honung i och som drottningen inte får gå upp i.

När jag fick bina för två veckor sedan satt de bara på en låda, och redan samma dag fick de direkt en ny låda ovanpå. Denna får drottningen gå upp och lägga ägg i. Men först var ju bina tvungna att bygga ut ramarna med vax, och det har de gjort med bravur. Honung har de också fixat dit.

Vid gårdagens inspektion hittade jag till min stora glädje drottning Evita uppe bland de nya ramarna, och nu hoppas jag att hon ska börja lägga ägg där snart. Jag lyckades inte se några ägg än, men äggen är pyttesmå, runt 2 millimeter och nästan genomskinliga, min syn är inte den bästa och dessutom var det nästan mörkt ute.

I mitten till höger syns drottning Evita .

Hon är märkt med en vit prick.

Vad jag däremot såg var larver, så det är nog inga problem med Evitas äggläggning. Larverna hittade jag i nedre yngelrummet, tillsammans med massor av täckta yngel.

Biet utvecklas först från ägg till larv, och när larven är tillräckligt stor täcks cellen över med ett och larven förpuppas. Bina i kupan "ruvar" de täckta yngelcellerna så de håller rätt temperatur. Tre veckor efter att ägget lagts är biet fullbildat. Då gnager det sönder locket på cellen och börjar sin långa arbetskarriär i kupan.

Evitas larver som snart ska täckas, tillsammans med redan täckta celler och flitiga döttrar som hjälper till att hålla ynglen mätta och lagom varma.

Vid gårdagens inspektion passade jag på byta ut den översta lådan på Evitas yngelrum, eftersom den var omålad och jag nu fixat en nymålad låda. Första skattlådan kom också på som planerat. Dock tror jag det dröjer innan det blir någon honung i den, först ska de ju bygga ut 11 ramar och fylla upp lådan under med tillräckligt mycket honung.

Även på det viselösa samhället bytte jag ut en omålad låda mot en målad. Det var skattlådan jag satte på förra veckan. Bina har hittat dit men ännu inte börjat bygga ut den.

Eftersom det är dags för den nya drottningen att göra entré vilken dag som helst ville jag inte ner och rota i yngelrummet hos de viselösa. Ska försöka låta bli i två veckor till, sedan ska det bli spännande att öppna och se om vi kan hitta någon ny drottning.

Evitas kupa till vänster fick ny målad låda (i mitten) och de viselösa fick en nymålad överst. Hoppas jag hinner måla några fler till helgen, omålat är inte optimalt.

Tankar om drottningar och kronprinsessor

Drottning Evitas samhälle tar sig. Lite långsammare än det viselösa, men ack så harmoniskt. Bina flyger i strid ström med fyllda pollenkorgar dagarna i ända. Det har varit strålande väder många dagar, följt av åska i natt och mulet i dag, så just denna dag har aktiviteten varit lugnare hos Evitas gäng.

Bland de viselösa har det som vanligt varit smått kaotiskt. Nu på kvällen hängde en stor klase bin utanför flustret och verkade allmänt förvirrade. Jag försöker ta det med ro i väntan på den nya drottningens ankomst.

Okej, vi bollade nog drottningen till döds i flytten.

Men vi är många, vi är starka, och vi fixar en ny drottning!

Vi har, som jag skrivit om tidigare, blivit rekommenderade att ta bort alla viseceller utom ett par tre stycken. Just nu finns det minst 15, men sist vi öppnade kupan kände jag mig inte riktigt säker på vilka man skulle ta och vilka man borde låta vara, så jag lät alla vara.

De senaste två dagarna tycker jag att de viselösa bina varit än oroligare än tidigare. Ett litet surrande bi har till och med jagat mig när jag påtat i grönsakslandet strax intill kuporna. Hon verkade vara utsedd till jourhavande vakt. Inga stick, men ett jädrans surr som gjorde att jag fick gå därifrån en stund. Genomsvettig var jag visserligen vid just detta tillfälle, och jag antar att det var doften det lilla flygfäet inte gillade. Svett och bin ska inte vara någon lyckad kombination har jag hört.

Dottern sitter och ritar och mannen mediterar i godan ro,

men när jag påtade i landet surrade ett ilsket bi i mitt öra.

Jag förlåter, för det kan inte vara lätt när man är utan Vise.

Eftersom de viselösa verkar vara så oroliga känner jag inte för att öppna kupan just nu och rota runt för att förstöra viseceller. Vill inte riskera att reta upp dem, eftersom de redan verkar lite irriterade. Kanske dumt, men jag tror vi låter starkaste tronarvinge vinna genom bitter strid med de andra utmanarna.

Tanken har slagit mig att lyfta ut en av ramarna med viseceller och sätta in i en avläggare tillsammans med en eller två yngelramar från det andra samhället. Jag är dock osäker på om det är tillräckligt starkt för att jag ska kunna sno två yngelramar därifrån. Mitt mål är ju att mina samhällen ska bli starka och övervintringsbara och jag vill ju inte försämra förutsättningarna för de samhällen jag redan har.

I vintras var mina nuvarande två samhällen ett och samma samhälle. De delades under tidig vår, och det ena fick behålla den gamla, numera döda drottningen, medan det andra fick en argentinsk drottning från i år.

Ännu har jag inte funderat klart över om jag kanske ska chansa och göra en avläggare eller inte, men ska jag göra det bör jag handla snabbt och skrida till verket de närmaste dagarna. Men risk för att reta upp dem, men det kan jag nog ta i så fall...

Bäst att fixa och dona ordentligt inför nya härskarinnans ankomst.

Om jag räknat rätt kommer en ny drottning krypa fram om ungefär en vecka, och vi bör nog låta samhället stå orört minst en och en halv vecka till innan vi öppnar och ser hur det står till med den då förhoppningsvis nykrönta och nyparade drottningen och hennes äggläggeri.

Det känns spännande. Kanske borde jag göra en avläggare med drottningceller ändå... Så man i alla fall har en reservdrottning, om ifall att något skulle gå fel. Vi bor ju vid havet och här finns massor av hungriga fåglar. Tänk om en glupsk fiskmås slukar kronprinsessan vid parningsflygningen? Ja, allt det här tål att tänkas på.

Jag håller i alla fall tummarna för att den drottning som kommer blir en snäll donna. Den förra drottningen, som antagligen dog i flytten och som blir den nyas mamma, kom från Egon Andersson i Mölnlycke som är känd för sina friska och snälla Buckfastdrottningar. Så förutsättningarna för prinsessan är nog så bra de går.

Honung, gudarnas guld.

För nio dagar sedan, dagen efter att mina två samhällen flyttade från Halland till Göteborg, så satte vi till en andra yngellåda med 11 ramar outbyggda mellanväggar till våra båda samhällen.

Ramarna är nu fullt utbyggda hos dem båda och det viselösa samhället fick en skattlåda i HLS-format för några dagar sedan. Bina har hittat upp, men inte börjat bygga ut än.

I dag kunde jag inte låta bli att försiktigt kika in i Evitas kupa för att se vad som hänt i de nyutbyggda ramarna. Till min stora glädje fann jag att flera av ramarnas ytterkanter börjat fyllas med honung. Vilken ljuvlig syn och himlastormande doft! Hoppas nu också att drottningen hittar upp i den nya yngellådan snart.

Honung!

Den här honungen är inte tänkt att hamna i människomagar utan får stanna hos bina. Så fort jag trådat och vaxat klart en laddning ramar ska en skattlåda på även på Evitas kupa.

Low-tech that works

Biodling innebär även en hel del meditativt inomhuspyssel. Själavård för en människa som mig, som i mitt yrkesliv lever i ett högt tempo, framförallt i vänster hjärnhalva. Nyckelordet för mitt välmående stavas balans, och när händerna får arbeta tar intellektet semester. Det är skönt.

I förrgår ägnade jag och dottern oss åt att tråda några ramar och smälta på mellanväggar av vax. Man kan sköta vax-smältandet genom att värma trådarna med hjälp av ett bilbatteri, och det går också att köpa en manick för cirka femhundringen som gör jobbet.

Här behövs ingen el, vi kör "the natural way".

Vi har dock valt att köra på den gamla hederliga metoden, nämligen att värma en kaksporre på ett vanligt stearinljus. Man kan köpa den för under 70 kr i biredskapsbutiker, vi köpte våran på vår stamaffär Joels vax i Munka Ljungby.

När kaksporren blivit tillräckligt varm kör man den bara över tråden och trycker ner mot vaxkakan, så smälter tråd och vax ihop. Så länge man inte har hundratals ramar är det en ganska avkopplande syssla.

Det är också en stor gåva att få dela denna stund med tonårsdottern, som så ofta annars helst vill vara ifred och läsa böcker. Vi har hittat ett gemensamt projekt nu. Förundran inför flygande fän förenar oss.

När kakspolen är varm rullas den över tråden och vaxet smälter fast. Low-tech som fungerar!

Work in progress

I dag kom min pappa och mormor på besök från Skåne, och med sig hade de ytterligare en skattlåda och lite annat smått och gott från Joel Svenssons vaxfabrik i Skälderhus. Jag tillbringade många varma barndomsdagar i Skäldervikens salta vatten och tycker det känns skönt att köpa kupor och annat som behövs därifrån.

Skälderkupor - skänker extra värme i hjärtat på

denna nyblivna biodlare med rötterna i Skåne.

Eftersom gästerna var här och vi stolt ville visa upp vår nya hobby passade vi på att inspektera samhällena just i dag. I vårt vise-lösa samhälle går utvecklingen sin gilla gång. Bina är många, väldigt många fler än i vårt andra samhälle, och det fanns fortfarande gott om täckta yngel kvar. För att vara säkra på att vi verkligen mist drottningen var vi extra noga med att kolla så att det inte fanns några små larver eller ägg i ramarna.

Tonårsdottern visar sin morfar hur bina bor och vad de sysslar med.

Ägg och smålarver lyste med sin frånvaro såvitt vi kunde se, men vad som däremot växt till sig sedan förra inspektionen var de små visecellerna. För fyra dagar sedan fanns det ett par stycken öppna cellkroppar med lite fodersaft. Nu var dessa både stora, täckta och ganska många fler. Vi räknade till runt 14 - 15 stycken.

Dottern håller upp en ram med flera viseceller.

Kanske ligger vår nya drottning och gror i en av dessa.

Mannen vi köpte bina av rekommenderade att vi skulle ta bort de viseceller som såg minst och klenast ut och bara lämna kvar ett par tre stycken. Det var dock svårt för oss att avgöra vilka som var minst, och vi bestämde oss för att i dagsläget låta naturen ha sin gång. I alla fall tills vi tänkt över saken.

Visecellerna som var öppna för fyra dagar sedan är nu täckta. Spännande!

Trots att detta samhälle inte har någon drottning just nu är det inget fel på arbetslusten, även om bina allmänt sett verkar mer oroliga än bina i vårt andra samhälle. I dag var alla de 11 ramar med vaxmellanvägg som vi satte till för snart en vecka sedan fullt utbyggda, och i dag fick samhället sin första skattlåda. Det kändes lite som ett heligt ögonblick när dottern lyfte på den.

För mindre än en vecka sedan var detta bara en enkel mellanvägg.

Nu en vaxkaka fylld av gyllene liv och myllrande rörelse.

Honung, bina gör honung!

Även i vårt andra samhälle har det gått framåt med utbyggnaden av vaxmellanväggarna. Nästan helt utbyggt, men vi väntar nog en dag eller två med att sätta på skattlådan. Vi ska köra skattlådor i HLS-format, men tänker ändå sätta på en lågnormal-låda nu i början av sommaren för att få utbyggda kakor att använda nästa vår vid utökningen efter invintringen. Men vi har inte några trådade och vaxade ramar i lågnormal, så det får bli ett kul projekt att ta tag i den närmsta tiden.

Jag och dottern hjälps åt med inspektionen.

Teamwork med själ och hjärta!

Vi kunde inte låta bli att ta en titt på drottningen i detta samhälle, den vita Evita, som svassade omkring på ramarna på jakt efter nya celler att lägga sina ägg i. Det är en fantastisk känsla när man hittar henne.

Kvalsterjakt

Ett stort hot mot bisamhällena i vårt land är varroa-kvalstret. Denna lilla varelse är mellan 1,4 - 1,7 mm lång och parasiterar på bina, från larvstadiet och framåt. Det är binas blodvätska varroan är ute efter, och om kvalstret får härja fritt går bisamhället på sikt oftast under.

I mina kupor har jag varroa-botten, dvs. en botten med en utdragbar bricka som gör det lätt att kolla nedfall av kvalster. I dag provkollade jag lite, men fann att det var ganska svårt att avgöra om det fanns nedfall av varroa-kvalster eller inte.

Vad jag dock fann var en annan liten varelse som pinnade omkring därnere på brickan. Eller snarare ungefär en 5 - 6 stycken varelser. Det var inte varroa-kvalster, men kanske bi-löss? De ska inte vara lika farliga, men ändå ganska irriterande för bina.

På bilden syns den förmodade bi-lusen i den blå ringen till höger. Varroa-kvalstret har jag ännu inte lärt mig känna igen, men kanske kan det vara ett i ringen till vänster? Om någon därute i cybern kan tolka min bild kommer jag att vara evigt tacksam!

I kväll, efter min första nedfallsundersökning någonsin, så känner jag ett starkt behov av att äga ett förstoringsglas. Detta eftersom min syn varit minst sagt medioker sedan minsting-dottern för mer än ett halvår sedan knäckte sönder mina glasögon. Jag tyckte ju mig inte se några varroa-kvalster, och jag hoppas det beror på att mina samhällen är relativt förskonade istället för att det är min syn som är helkass... Håll tummarna för det förstnämnda!

Viselöshet

Mannen jag köpte mina två bisamhällen av har hört av sig med några bra råd inför framtiden. Han menar att min blå drottning, den som jag inte hittat, antagligen strök med under flytten från Halland till Göteborg i lördags. Han inspekterade nämligen samhället på fredagskvällen förra veckan, och då fanns inga viseceller (och i tisdags hittade vi ju flera med vit fodersaft i, men ingen drottning).

På lördag kväll tänker jag inspektera detta samhälle igen och dubbelkolla så det inte finns ägg eller unga larver. På så vis kan jag säkert avgöra om drottningen finns kvar eller inte. Skulle hon mot förmodan finnas kvar får jag ta och fundera över vad jag ska göra då, för i så fall är det svärmningsrisk. Men jag tror som sagt att samhället är utan drottning just nu. Sannerligen en intressant början på vår biodlarkarriär!

Faktiskt så är det väldigt spännande att betrakta våra två samhällen och se hur olika de är just nu. Antagligen på grund av det ena samhällets vise-löshet (Vise ett annat ord för drottning).

Vid det förmodat viselösa samhället är bina på sin vakt...

... medan bina är betydligt lugnare i samhället där min Argentinska Drottning Evita regerar.

Lägg märke till pollen-klumparna på bakbenet på biet i mitten till vänster.