Mysteriet med den försvunna drottningen

I dag inspekterade jag och tonårsdottern kuporna för första gången sedan binas flytt från Halland till Göteborg. I den första kupan hittade vi utan problem den vitmarkerade drottningen. Hon är från Argentina, och vi kallar henne Drottning Evita.

Drottning Evita, vår flitiga hjältinna.

Evitas samhälle "kom igång" direkt efter flytten, och har också dragit ner allt foder som vi gav i förrgår kväll. Vid inspektionen i dag fann vi dessutom tre fulla honungsramar och honung i kanten på flera av yngelramarna.

Evitas bin hade redan hunnit bygga ut 4 av de nya mellanväggarna som vi satte till i lördags i den nya yngelrums-lådan. Ytterligare två ramar var delvis utbyggda. Det fanns massor av täckta yngel och inga viseceller, förutom några tomma sådana. Antar att de var någon slags övningsbyggen.

I det andra samhället, det som verkat lite förvirrat, så hittade vi inte drottningen. Däremot upptäckte vi flera viseceller med vit fodersaft i sig. Det fanns dock många bin i kupan och många täckta yngel, så det kan inte ha varit länge sedan en drottning fanns på plats.

Två viseceller, alltså celler för blivande drottningar. Den övre var tom, men den undre innehöll vit fodersaft, även om det inte syns riktigt på bilden. Lägg också märke till det lilla biet till höger. Håller hon på att städa?

Kanske strök drottningen med i flytten? Vår blå drottning från Mölnlycke, som jag tänkt döpa till Wendela efter folkhögskolan Wendelsberg i Mölnlycke. För 18 år sedan läste jag ekologi och miljövård i ett år på Wendelsberg, och därför tyckte jag Wendela var ett passande namn på en drottning från samma ort.

Nåväl... när jag efter flytten i lördags skulle sätta på en ny låda med outbyggda ramar på Wendelas samhälle, så fick jag borsta bort massor av bin från lådans kant för att inte klämma några. Kanske borstade jag till Drottning Wendela också? Kanske lite för hårt? Hamnade hon utanför och försvann?

Borta verkar hon i alla fall vara. Så klart kan hon ha gömt sig nere i kanten vid botten, men vi tittade väldigt noga och eftersom det finns viseceller med vit fodersaft i antar jag att hon är förlorad.

Förmodligen är vårt enda val just nu att vänta på att det kommer en ny drottning av sig själv, och sedan se hur det går. Den kommer i så fall att fripara sig med våra italienska grannar och det är bara att hoppas på att det blir snälla avkommor. Vi är ju nybörjare och vill verkligen ha snälla bin.

Det kommer ju att ta lite tid innan en eventuell ny drottning är igång och lägger ägg. Frågan är om vi ska sätta in några yngelramar från det andra samhället så att vi håller igång produktionen av nya bin? Jag har skrivit till mannen vi köpte bina av och frågat om råd och hoppas på svar snart.

Och om drottningen skulle vara kvar fast vi inte hittade henne så är frågan vad vi ska göra då? Kommer bina att svärma? Eller kommer hon att ha ihjäl larverna i visecellerna nu när de fått så mycket mer plats? Funderingarna är många.

Trettonårig dotter inspekterar yngelrum hos Drottning Evita.

Samhället som verkar vara drottninglöst hade bara en helt full honungsram i dag (medan det andra hade tre). Det fanns dock lite honung i kanten på flera andra ramar.

Bina i detta samhälle hade knappt rört fodret jag gav i söndags, men i dag bytte jag ut foderballongen mot den jag använt till det andra samhället, eftersom jag funderade om det kanske var något fel på ballongen eller brädan med "ventilen". I morgon ska jag se om bina börjat dra ner sockerlösningen.

Det drottninglösa samhället har varit mycket flitigt när det gäller att bygga ut mellanväggarna - åtta mellanväggar var redan helt utbyggda. På tre dagar.

I övrigt är vi jätteglada och nöjda med bina. De jobbar på dagarna i ända, och det är verkligen kul att sitta och titta på dem. Förundras.

I går, när tonårsdottern var hemma med feber och våldsam förkylning, så satt hon ändå ute i trädgården, insvept i duntäcke, och tittade på fluster-skådespelet i timmar. Vilken fantastisk bisyssla!

Bina var också väldigt snälla när vi jobbade med dem. Inga stick. Men samhället som verkar vara utan drottning är lite mer "surrigt" än det andra. Kanske blir det så när man saknar sin monark.

Invandrardrottning

Vi har ännu inte inspekterat våra drottningar efter flytten. Det var ju ändå en resa på över 20 mil, och jag tänkte att det nog är bra att ge bina lite ro några dagar innan vi börjar rota runt för mycket bland ramarna. Men vi håller tummarna för att drottningarna lever och mår bra.

Den ena drottningen är från i år och kommer från Argentina. Skickad med posten, parad och klar. När säljaren berättade det kände jag att Argentinska bin i Sverige verkade lite suspekt. Kan det verkligen vara bra? Men enligt säljaren så kommer dessa argentinska Buckfastbin från svenskt avelsmaterial och vår drottning ska ha kontrollerats noga både innan avfärd och efter ankomst till Sverige. Och alla följebina dumpades vid gränsen, de släpptes helt enkelt inte in.

Ja, det är sannerligen mycket nytt man får lära sig i denna biodlar-bransch. Ett har jag i alla fall lärt mig, och det är att det finns få fastslagna sanningar. Det den ena biodlaren höjer till skyarna, det förkastar den andra. Jag hoppas nu bara att allt är ok med min invandrade drottning. Hon är i alla fall märkt med en vit prick, vilket betyder att hon är född i år.

Vår andra drottning har en blå prick och är född förra året. Hon lär komma från Mölnlycke utanför Göteborg. Det känns betydligt mer betryggande. Nu får vi bara hoppas de båda regenterna klarat flytten och lever och frodas därinne i kupan. Snart är det dags att kolla, kanske redan i morgon, men bäst vore kanske att vänta ett par dagar till. Vi får se hur länge vi kan hålla oss...

Stödfodring

I dag kom trettonåringen hem efter en helg i Stockholm och fick träffa bina för första gången. Lycklig över de nya familjemedlemmarna var hon förstås, trots feber och en kraftig förkylning som hon släpat med sig hem från huvudstaden.

Mannen vi köpte bina från rekommenderade att vi skulle stödfodra med sockerlösning. Detta eftersom bina bara satt på en låda från början, och den nya lådan vi satte på i går innehöll inte några utbyggda ramar utan bara mellanväggar. Mycket för bina att bygga med andra ord, så för att hjälpa dem att hålla ångan uppe fick jag alltså rådet att stödfodra.

Så i kväll hjälptes jag och trettonåringen åt att blanda sockerlösning, tända rökpusten, byta ut två täckbrädor mot en foderbräda, och så på med foderglasventil och foderballong. Vi valde att göra det i skymningen och bina var lugna och fina. Vilken lycka det var att tillsammans med tonårsdottern stå där och pyssla vid kuporna. Vi fick till ett bra teamwork och det kändes helt tryggt, även om vi är ovana båda två.

Våra två samhällena är olika, det märks redan. I det ena är det definitivt mer surr och fler bin, medan det andra verkar lugnare men också ganska harmoniskt. I det sistnämnda såg jag att bina kom hem fullastade med pollen redan i går kväll, medan bina i det förstnämnda mest verkade surra omkring i någon slags förvirring.

Nåväl, utfodringen gick bra, hoppas jag. Jag kunde inte låta bli att lyfta upp några ramar i den nya lådan med mellanväggar som sattes ner i går. Det var fantastiskt att se att bina redan börjat bygga ut dem.

50 000 nya familjemedlemmar

Bina är här! Lycka! Nu ska de bara komma ut i friheten också...

Men först, en liten inspektion av två-åringen. Hon gillade surret och efter alla bin hon sett i böcker visste hon precis vad det var som myllrade omkring därinne i lådan.

Då var det dags att öppna den första lådan. Hade ingen aning om hur bina skulle reagera, men de var lugna och fina. Fast väldigt många.

Ut i friska luften, äääääntligen!

Dags för andra lådan. De verkar vara fler än i den första. Och de låter helt annorlunda. Skumt...

Jaha, borsta bort dem från gallret fixar jag. Men hur ska jag få på nästa låda utan att klämma bina som väller fram? De är MÅNGA! Får nog lösa det med milt bi-borste-våld.

Kuporna på plats. Målas ska de också, men jag tar det lite pö om på, låda för låda. Kanske grön bas, och sedan lite kurbitsar för att snajda till det lite? Mannen i huset är dalmas och kanske skulle man få en extra puss i så fall... Tål att tänkas på.

Nedräkning

Efter en lång vecka med mycket jobb och tjänsteresor till Stockholm och Bohuslän sitter jag och kvällsfunderar i sängen. Det kittlar lite i magen. Då och då kommer tanken "vad har jag nu gett mig in på". För i morgon åker jag och hämtar mina första två samhällen. Jag ska bli biodlare på riktigt. Bli med bin!

Det här är en grannes rökpust, men i morgon tänder jag min egen.

För allra första gången. Känner mig förväntansfull, nyfiken och nervös.

I krokarna hemmavid verkar många bin ha dött i vinter. Gula italienare är det vi har närmast inpå, så naturligtvis är det det jag borde satsa på. Men ingen jag varit i kontakt med verkar ha några sådana att avvara.

På något vis hittade jag en man vid gränsen mellan Skåne och Halland som hade Buckfast-samhällen på Skälderhuskupor att sälja. Just den kupa jag fastnat för. Tidigare i veckan ringde jag honom, och vips hade vi bestämt att jag ska hämta två samhällen hos honom. I MORGON!

Jag är lycklig och förväntansfull. Lite nervös. Men stolt över att våga ta steget. Nu väntar den riktiga lärotiden. Nu blir det på riktigt.

Lärjungar

Efter att ha läst och läst och läst fick vi behov av närkontakt med de förunderliga flygande varelserna. Tänk om det skulle visa sig att vi inte alls gillade bin när vi väl såg dem på nära håll? Tänk om dottern, som börjat tjata om att vi skulle skaffa ett samhälle eller två, skulle visa sig livrädd när hon stod öga mot öga med alla dessa tiotusentals individer som bebor en kupa? Eller om jag skulle göra det?

Dotter och jag. Skyddskläder är bra. Kjol och flip-flops funkade också.

Det blev helt enkelt dags att testa. Efter lite efterforskningar på nätet fick jag kontakt med en trevlig man som bjöd in oss till sin bigård vid Sjöbergen i Göteborg. Sjöbergen är ett underbart område, en unik pärla nära Älvsborgsbron med odlingslotter, duvslag, kaninfarmar och en och annan bigård. Här samsas också alla slags människor, varav en hel del småudda men befriande kantstötta.

Det var en varm dag, och jag såg verkligen fram emot ett spännande möte med bina. Det slog mig inte in att kjol och flip-flops kanske inte var den bästa klädseln när man ska in och rota i bikupor för första gången i sitt liv. Men det gick bra. Bina var snälla. Jag och dottern fick låna skyddsjackor och tillsammans med den vänlige biodlarmannen gick vi igenom flera av kuporna. Vi lärde oss mycket, och besöket avslutades med att vi fick slunga egen honung att ta med hem. Det var en underbar dag, och drömmen fortsatte att spira.

Plötsligt fanns de där, i våra drömmar.

Varken jag eller trettonåringen minns hur det började, detta intresse för bin och deras liv. Men plötsligt någon gång förra sommaren var vi fast, både hon och jag.

Det fanns ju så mycket med dessa varelser som fascinerade oss. Att drönare utvecklas ur obefruktade ägg och på så vis kommer till genom en form av jungfrufödsel. Att bin genom dans kan kommunicera exakt information om avstånd och riktning till en bra foderkälla, och dessutom samtidigt berätta om den är tip-top eller medioker.

Och tänk att vi människor skulle ha svårt att överleva i en värld utan bin. Tänk att det flyger omkring miljontals gula italienska bin på svenskt luftrum och att vårt bruna nordiska bi är utrotningshotat... Ja, det var så många besynnerliga saker som fångade vårt intresse. Och väckte mer vetgirighet.

Alla bibliotekets biodlingsböcker hamnade i våra händer. De luslästes, och ord som fluster, svärmlust, avläggare, nosema och varroa och blev en del av vår samtalsvärld. Det var ganska härligt. Dottern och jag hade på något märkligt sätt hittat ett nytt gemensamt språk.

Men kunskapen sägs ju ofta ha ett pris, och för oss tog den gestalt i form av irriterande förseningsavgifter. Men det var det värt. Trettonåringen, som då bara var tolv, hon läste mest. Och snabbast. Men båda började vi drömma. Tänk att ha en egen biodling. Ja, tänk. Någonstans, någongång....

Kanske....