Drottningmärkning

Drottning Wendela den andra - äntligen märkt!

I dag gick jag igenom mina tre samhällen noga. I det starkaste har jag en drottning som bina drog upp själva förra sommaren, vi kallar henne Wendela den andre. Vi har sett till henne några gånger, men inte haft något bra tillfälle att färgmärka henne. Under hennes första tid i kupan ville vi helt enkelt inte störa eftersom samhället varit viselöst en längre tid, och när det gått ett tag och vi väl ville märka henne, ja då höll hon sig helt sonika undan.

De senaste veckorna har jag funderat mer och mer över hur dåligt det är att ha en omärkt drottning. Till exempel: om man reser bort och samhället svärmar under tiden så kan detta, med en omärkt drottning, kanske inträffa utan att man ens upptäcker det. 

Att ha en märkt drottning är dessutom bra för att man lättare hittar henne. Man vet även hur gammal hon är eftersom man märker drottningar med olika färger beroende på vilket år de föds. För årets drottningar är det exempelvis gul som gäller. 

I dag när jag gick igenom samhällena var jag extra noga med det starkaste, eftersom dett förra veckan byggde svärmceller som dessutom stiftades och fylldes med fodersaft. Jag gjorde en avläggare för att förhindra svärmning, och det visade sig i dag att det verkade ha hjälpt. Inga nya svärmceller, utan frid och fröjd och flitiga, snälla bin.

Dessutom fick jag syn på drottningen. Jag hade en nålbur i närheten, stängde in henne i den, hämtade en specialmanick för drottningmärkning och flyttade över henne till den och rotade fram den vita märkpennan. Vitt var förra årets färg, vilket var helt rätt eftersom hon föddes förra sommaren. Jag fick till en fin vit prick på henne, och jiiiiihaaa, så var min första drottningmärkning genomförd!

Nålbur, praktiskt verktyd om man vill begränsa drottningen still en stund.

Ett specialglas som används för att märka drottningar. Se så fin vit prick hon fått!

Höghusbygge

Snart ska jag och tonårsdottern åka iväg på lajv och leka med kämpar, troll, alver, orcher, häxor, knytt och annat mysko, och då gäller det att förbereda så att bina är sysselsatta medan vi är borta. Lilldottern och mannen stannar hemma, men de är måttligt intresserade av bina. I dag blev det alltså på med en ny skattlåda på det starkaste samhället, så nu har vi ett riktigt höghus! 

Den nya lådan är nummer tre från botten. De två understa är yngelrum. När man sätter på en ny skattlåda har jag lärt mig att den ska placeras som den understa av skattlådorna. Den äldsta ska vara överst. 

Vana biodlare lägger kanske märke till att handtagen sitter fram på mina lådor. Bak också givetvis, fast det inte syns på bilden. Det vanligaste är att lådorna placeras så att handtagen hamnar på sidorna, vilket innebär att ramarna löper i samma riktning som framsidan. Detta sätt att placera ramar/lådor kallas varmbygge och är vanligast. 

Jag kör istället med den placeringsmetod som kallas kallbygge, och jag gör det året om. På vintern är kallbygge extra praktiskt eftersom det motverkar kondens och andra fuktrelaterade problem. Bigubben som jag köpte mina bin av körde med kallbygge året om, så jag har fortsatt med det. Vissa tycker att det är opraktiskt om man ser till det ergonomiska, men jag har ju vant mig vid detta och det funkar bra för mig. 

Andra observanta bloggläsare ser kanske också något vitt runt kupbenen. Det är äggskal. Jag har placerat det där för att det sägs försvåra för myror att ta sig in i kupan. Jag har massor med myror på tomten, alla sorter, och hittills har mina kupor klarat sig från myrattacker.  

I mina andra kupor som står på berget intill finns det ännu mer myror, så där använder jag även kanel som jag strör ut runt kupbenen. Det sägs förvirra myrorna, och ja, även dessa kupor har skonats från myror. Så vem vet - gamla husmodersknep kanske verkligen fungerar!

Avläggarcheck

Kupkniv och ramtång - mina viktigaste verktyg som biodlare.

I morse kollade jag till avläggaren som jag gjorde i förrgår. Den påbörjade drottningscellen har bina byggt vidare på, så snart är den täckt. Dock har bina inte påbörjat några nya drottningceller vad jag kunde se, detta trots att avläggaren fick ramar med gott om ägg. Nåväl, bina brukar fixa det mesta så jag får väl bara vänta och se.

Samtidigt som jag kollade till avläggaren passade jag på att skaka ner lite nya bin i den. Jag tog dem från modersamhällets skattlådor och hoppas att de ska trivas i sitt nya hem. På eftermiddagen var det full aktivitet kring avläggaren, med många bin som flög både in och ut.

Det vore väl också på sin plats att kolla till modersamhället snart, för att se om manövern med avläggaren dämpat deras svärmlust. Mer plats och mellanväggar att bygga ut fick de i alla fall så jag hoppas de blivit nöjda med det. Tror jag tar mig en titt om en dag eller två.

Attack mot svärmlusten!

Drottningcell med fodersaft. Denna fick följa med till avläggaren.

I går hittade jag en drottningcell fylld med fodersaft i en av mina kupor. Eftersom jag redan har en prima äggläggande drottning där betyder det förmodligen att bina förbereder sig för att svärma. Då tar den gamla drottningen helt sonika halva samhället med sig och lämnar kupan. 

Jag har ingen större lust att jaga en svärm just nu, så istället får jag försöka få bina på andra tankar. Det finns olika strategier för hur man kan gå tillväga, och mitt val föll på att göra en avläggare, alltså att starta upp ett nytt samhälle med yngelramar och bin från de svärmlystna. Då får bina mer plats, och förhoppningsvis bestämmer de sig för att stanna där de är. Eftersom jag tar ut ramar och ersätter med outbyggda mellanväggar som de kan börja bygga ut får de också mer att göra, och även detta kan få dem bort från svärmtankarna.

Drottningcellen som var aktiverad och som jag hittade i går tog jag bort, men i dag fanns det en ny fin cellkropp fylld med fodersaft. Den fick följa med till avläggaren, och förhoppningsvis blir den till en ny bra drottning.

Drottningcellen. Blir detta avläggarens nya härskarinna?

Till avläggaren tog jag: två ramar yngel, två ramar honung, två utbyggda ramar och resten mellanväggar. Avläggaren ställdes på en ny plats en bit från den gamla kupan. Några bin följde med på yngelramarna, men eftersom det behövs ett rejält gäng bin för att hålla ynglet varmt och utfodrat krävdes fler bin. Det är också fullt möjligt att många av bina som kom med på yngelramarna flyger tillbaka till den gamla kupan, det gör alla bin som redan varit ute och flugit. 

Fler bin behövdes alltså i den nya avläggaren, och helst då bin som stannar kvar. En bigubbe har gett mig rådet att ta bin från skattlådorna, alltså lådorna där drottningen inte har tillträde utan där det bara lagras honung. Det är oftast ungbin som håller hus där, och de har ännu inte lämnat kupan. Därför tog jag ramar från skattlådorna och skakade av bin därifrån ner i en plastback. 

Blå IKEA-back är praktiskt att äga. Här är några av bina som skakades ner.

Två-tre liter bin är en ganska bra mängd att tillsätta i avläggaren, men så många kom jag nog inte upp i. Så det blir till att kolla till avläggaren och skaka ner lite fler bin om någon dag igen. 

Bina skakades ner och skyndade sig ner på ramarna. Må de trivas i sitt nya hem!

Nu hoppas jag att mina bin i ursprungskupan känner att de fått lite att göra och att de inte tycker det är så trångt längre. Mina två samhällen har blivit tre, och förhoppningsvis ska de klara sig allihop. Fortsättning följer...

På berget bakom huset står nu ett av mina gamla samhällen + den nya avläggaren. 

Det tredje samhället, det som antagligen ville svärma, står nere i trädgården.

Sommarens första honung

En hel låda är nästan full men honung, så nu ska det snart slungas! Dock måste slungan lagas först, höstens ljunghonung tog knäcken på den och nu uppför den sig skumt. Tur man har en man som gillar att laga manicker...

Svärmlust?

Tog en snabb titt i bikuporna i dag för att inspektera läget och skära bort drönaryngel för att hålla nere varroan. Till min förtjusning såg jag att ena samhället snart har en hel låda honung klar för mig att skörda. Mums!


Båda samhällena har under ett par veckor byggt massor av drottningceller, och det är ingen fara på taket med det så länge de är ostiftade, alltså att drottningen inte lagt ägg i dem.

Ostiftad drottningcell 

MEN i dag hittade jag en drottningcell med fodersaft, vilket med största sannolikhet innebär att det i den finns ett ägg som bina förbereder för att göra till drottning. Alltså ett tecken på att de fått lust att svärma. 

Jag har ingen lust att förlora en massa bin genom svärmning, och det är inte heller så kul om en svärm skulle bosätta sig i grannens skorsten eller liknande. Så i dag blir det till att börja förbereda en ny kupa och göra en avläggare, alltså dela på samhället. Detta + en ny skattlåda på modersamhället hoppas jag ska dämpa svärmlusten. Håll tummarna!

Drottningcell med fodersaft. Bilden togs i våras, 
då ett av mina andra samhällen var viselöst. 

Skattlåda nummer två

Här kommer vännen Nancy med den nya skattlådan!

Mitt ena samhälle har jobbat väldigt kvickt och fick i dag en ny skattlåda. Den första lådan, som bara bestod av mellanväggar, fick de för knappt en vecka sedan. På denna korta tid har de byggt ut samtliga ramar och fyllt på med en hel del honung.

Allt verkade okej i kupan. Mycket av  både yngel och mat. En och annan drottningcell hittade jag, men än så länge verkar de bara vara övningsbyggen, för ingen innehåll ägg eller fodersaft. Allt väl så långt!

Jag såg också att drönarramen som sattes i för en knapp vecka sedan har blivit fullt utbyggd och jag kunde se små ägg i cellerna. Drönarramen är tredelad, och egentligen skulle jag tagit bort bygget i en av de tre delarna, men i all iver och förundran glömde jag det. Så det blir till att ta två delar nästa gång jag öppnar kupan, om en vecka ungefär.

Titta så mycket fint täckt yngel!
Och på kupkniven syns några drottningceller som jag tog bort.

En liten drottningcell till på kupkniven...

Nu ska bina få att göra - ny låda med bara mellanväggar!

Vårens första skattlådor + drönarutskärning

 

I dag har vårens första skattlådor äntligen kommit på plats. Bina övervintrade på en låda, den första maj fick de en andra yngellåda, och i dag satte jag alltså på första skattlådan på båda mina samhällen. I det ena samhället var detta nog i sista stund - bistyrkan var rejäl, det fanns massor av yngel i båda lådorna. 

Fint nybyggt vax, täckt yngel och nere till höger öppet yngel.

I det starka samhället hade bina också börjat öva på att bygga svärmceller. Dock inga som stiftats än, och nu håller jag tummarna för att de inte ska svärma. Så småningom kommer den, min första svärm, men detta är ju bara min andra vår som biodlare så jag väntar gärna ett tag till.

Pusten matas med torv och säckväv.

Samtidigt som skattlådan åkte på passade jag på att ta ut drömarramen som jag satte in i ena samhället i början av maj. Det andra samhället fick ingen drönarram då eftersom jag ville att det skulle ta sig lite i bistyrka först. Drönarramen används för att hålla förekomsten av varroa-kvalster nere. Dessa kvalster förökar sig inne i yngelcellerna och helst då i drönarceller eftersom de är rymligare. Därför kan man sätta in speciella ramar som bina bygger drönarceller på, och sedan helt sonika skära bort hela bitar med täckta yngel.

Ett litet bi söker skydd i ett ledigt hål bland täckta drönarceller. 

Har man som jag en tredelad drönarram är det bäst att skära bort en bit var sjunde dag, men jag hade missat detta mitt i alla andra tankar som flyger omkring i huvudet denna härliga vår. Så i dag blev det till att ta bort hela alltet. Det funkar bra det med, hoppas jag.

Hej då drönare, hej då kvalster!

Min treåriga dotter tog detta fina kort på mig. 
Hon älskar att plåta, kanske blir hon fotograf.

Myrinvasion och en förnimmelse av brand

Tonårsdottern kom i förrgår kväll hem från Tjörn, och det första hon gjorde var att springa upp på berget för att kolla in avläggaren som jag gjort tidigare på dagen. Ganska snabbt hördes ett vrål som ekade mellan klippblocken:

"MYROR! MYRINVASION!"

Jag fick eld i baken. Nu gällde det att mobilisera. Fram med tjärburken och kanelpåsen. Väl uppe på berget såg jag bara ett par pyttesmå svarta myror som förvirrat irrade omkring på kupan och täckbrädorna. "När jag kom var de var minst hundra uppe på kupan, men jag borstade bort dem", insisterade dottern.

Det sista jag vill är att mitt livs första avläggare ska bli myrbo. Eller att honungen däri ska bli myrmat. Eftersom myror inte sägs gilla kanel blev mitt första drag att strö kanel runt alla kupbenen. För säkerhets skull gned jag in även insidan av kupans lock med kanel. "Mmmmmm.... Ganska god doft faktiskt, hoppas bara bina tycker detsamma", tänkte jag. De verkade dock inte bry sig överhuvudtaget.

Steg två blev att blaska på tjockt med tjära på alla kupbenen. "Försöker myrorna ta sig upp nu ska de i alla fall inte komma långt, utan istället klibba fast i denna väldoftande sörja", tänkte jag. I min myrbekämpariver passade jag även på att tjära in benen på de andra två kuporna. Glad och nöjd övergick jag sedan till andra sysslor.

När jag väl tänkte gå och lägga mig så sov redan resten av familjen sött. Lugn rådde i huset, en ovanlighet i denna kaosets boning. Jag passade på att vara uppe en stund till, ja tills ögonen gick i kors rentav. Det gäller att passa på att tillvarata tystnaden.

Precis innan jag skulle gå och lägga mig gick jag ut en stund på altanen. Tyckte i mitt trötta sinnestillstånd att det luktade konstigt. Var det kanske brandrök? Brann det någonstans?

Eftersom jag har en mild form av brandfobi väckte jag min stackars sovande man och bad honom lukta. Men "nej, brand luktade det inte alls", grymtade han och somnade om. Jag fick ge mig. Sniffade lite till och gick sedan och lade mig.

I morse fick dramat sin upplösning när jag med morgonkaffet i högsta hugg stapplade ut på altanen och överväldigades av en härlig doft av tjära. Jovisst var det tjära jag känt doften av i går kväll... Tröttheten hade helt enkelt spelat ett spratt med min associationsförmåga. Brandrök? Inte alls. Tjärdoft. Min egen hemmagjorda myrbekämpningskur.

Ett drama på liv och död

Av en slump fick jag nyss bevittna en förunderlig händelse. Vi väntar ju en ny drottning i den viselösa kupan, och enligt beräkningarna skulle den krypa fram i övermorgon. Men så nu i kväll när jag just skulle börja måla en låda till kuporna fick jag av någon underlig anledning för mig att gå och dra upp lite ogräs nere i grönsakslandet.

Jag gick där och påtade lite och småsurade över myrorna som jag såg krylla runt under kuporna. Så fick jag plötsligt syn på en gulaktig liten madam ligga framför kupan. En drottning? Jovisst var det en drottning!

Vad är det som kryper därnere? En drottning!

Hon kröp runt där på stenarna, och själv for jag in i huset för att hämta kameran. Hann fyra av ett skakigt foto, sedan började tankarna fara fram och tillbaka. "Tänk om det var den rätta drottningen? Tänk om hon varit ute och flugit för att para sig? Oj, jag måste hjälpa henne upp på flustret igen!"

Jag fick upp henne på en målarpensel som jag råkade ha i handen och lade upp henne på flustret. Bina var genast på henne och kastade helt sonika ner henne igen. Väl nere på marken släpade ett bi runt henne ganska brutalt. Det var uppenbart att de inte ville ha henne i kupan.

Ett arbetsbi släpar bort den ratade drottning från kupan.

Men ändå. Jag satte upp henne på flustret igen. Bina rullade runt henne och försökte putta ner henne igen, men hon lyckades hålla sig kvar och smet in i kupan. Först då kom min eftertanke. Det där var kanske inte så smart. Hon blev väl utkastad just därför att hon inte skulle vara där.

"Kom igen nu tjejer, nu puttar vi ner henne.

Men vad hände nu, hon smet in igen. Attans..."

Jag räknade efter lite och kom på att hon inte alls kunde ha varit ute och flugit för att para sig, det var ju alldeles för tidigt för det. Den rätta drottningen fanns troligtvis kvar inne i kupan. Tänk om den här utkastade nu skulle gå in och skada henne? O ack och ve. Det är lätt att vara efterklok. Varför ska man lägga sig i?

Nåväl... Jag fick fortsätta dra upp ogräs. Hittade en halvröd jordgubbe. Tittade på spenaten som snart går i blom. Målade några lådor. Vankade av och an till kupan för att se om den oönskade drottningen blivit utkastad igen.

Till slut fick jag ge upp. Tog av målarkläderna och gick in. I hallen vände jag. Måste bara ut en gång till och kolla...

Och där låg hon. Död på marken nedanför flustret. Hon, eller någon annan av de 13 konkurrenterna. Vi hade ju minst 14 viseceller i kupan. Denna natt blir ödets natt för våra drottningkandidater.

Tankar om drottningar och kronprinsessor

Drottning Evitas samhälle tar sig. Lite långsammare än det viselösa, men ack så harmoniskt. Bina flyger i strid ström med fyllda pollenkorgar dagarna i ända. Det har varit strålande väder många dagar, följt av åska i natt och mulet i dag, så just denna dag har aktiviteten varit lugnare hos Evitas gäng.

Bland de viselösa har det som vanligt varit smått kaotiskt. Nu på kvällen hängde en stor klase bin utanför flustret och verkade allmänt förvirrade. Jag försöker ta det med ro i väntan på den nya drottningens ankomst.

Okej, vi bollade nog drottningen till döds i flytten.

Men vi är många, vi är starka, och vi fixar en ny drottning!

Vi har, som jag skrivit om tidigare, blivit rekommenderade att ta bort alla viseceller utom ett par tre stycken. Just nu finns det minst 15, men sist vi öppnade kupan kände jag mig inte riktigt säker på vilka man skulle ta och vilka man borde låta vara, så jag lät alla vara.

De senaste två dagarna tycker jag att de viselösa bina varit än oroligare än tidigare. Ett litet surrande bi har till och med jagat mig när jag påtat i grönsakslandet strax intill kuporna. Hon verkade vara utsedd till jourhavande vakt. Inga stick, men ett jädrans surr som gjorde att jag fick gå därifrån en stund. Genomsvettig var jag visserligen vid just detta tillfälle, och jag antar att det var doften det lilla flygfäet inte gillade. Svett och bin ska inte vara någon lyckad kombination har jag hört.

Dottern sitter och ritar och mannen mediterar i godan ro,

men när jag påtade i landet surrade ett ilsket bi i mitt öra.

Jag förlåter, för det kan inte vara lätt när man är utan Vise.

Eftersom de viselösa verkar vara så oroliga känner jag inte för att öppna kupan just nu och rota runt för att förstöra viseceller. Vill inte riskera att reta upp dem, eftersom de redan verkar lite irriterade. Kanske dumt, men jag tror vi låter starkaste tronarvinge vinna genom bitter strid med de andra utmanarna.

Tanken har slagit mig att lyfta ut en av ramarna med viseceller och sätta in i en avläggare tillsammans med en eller två yngelramar från det andra samhället. Jag är dock osäker på om det är tillräckligt starkt för att jag ska kunna sno två yngelramar därifrån. Mitt mål är ju att mina samhällen ska bli starka och övervintringsbara och jag vill ju inte försämra förutsättningarna för de samhällen jag redan har.

I vintras var mina nuvarande två samhällen ett och samma samhälle. De delades under tidig vår, och det ena fick behålla den gamla, numera döda drottningen, medan det andra fick en argentinsk drottning från i år.

Ännu har jag inte funderat klart över om jag kanske ska chansa och göra en avläggare eller inte, men ska jag göra det bör jag handla snabbt och skrida till verket de närmaste dagarna. Men risk för att reta upp dem, men det kan jag nog ta i så fall...

Bäst att fixa och dona ordentligt inför nya härskarinnans ankomst.

Om jag räknat rätt kommer en ny drottning krypa fram om ungefär en vecka, och vi bör nog låta samhället stå orört minst en och en halv vecka till innan vi öppnar och ser hur det står till med den då förhoppningsvis nykrönta och nyparade drottningen och hennes äggläggeri.

Det känns spännande. Kanske borde jag göra en avläggare med drottningceller ändå... Så man i alla fall har en reservdrottning, om ifall att något skulle gå fel. Vi bor ju vid havet och här finns massor av hungriga fåglar. Tänk om en glupsk fiskmås slukar kronprinsessan vid parningsflygningen? Ja, allt det här tål att tänkas på.

Jag håller i alla fall tummarna för att den drottning som kommer blir en snäll donna. Den förra drottningen, som antagligen dog i flytten och som blir den nyas mamma, kom från Egon Andersson i Mölnlycke som är känd för sina friska och snälla Buckfastdrottningar. Så förutsättningarna för prinsessan är nog så bra de går.

Low-tech that works

Biodling innebär även en hel del meditativt inomhuspyssel. Själavård för en människa som mig, som i mitt yrkesliv lever i ett högt tempo, framförallt i vänster hjärnhalva. Nyckelordet för mitt välmående stavas balans, och när händerna får arbeta tar intellektet semester. Det är skönt.

I förrgår ägnade jag och dottern oss åt att tråda några ramar och smälta på mellanväggar av vax. Man kan sköta vax-smältandet genom att värma trådarna med hjälp av ett bilbatteri, och det går också att köpa en manick för cirka femhundringen som gör jobbet.

Här behövs ingen el, vi kör "the natural way".

Vi har dock valt att köra på den gamla hederliga metoden, nämligen att värma en kaksporre på ett vanligt stearinljus. Man kan köpa den för under 70 kr i biredskapsbutiker, vi köpte våran på vår stamaffär Joels vax i Munka Ljungby.

När kaksporren blivit tillräckligt varm kör man den bara över tråden och trycker ner mot vaxkakan, så smälter tråd och vax ihop. Så länge man inte har hundratals ramar är det en ganska avkopplande syssla.

Det är också en stor gåva att få dela denna stund med tonårsdottern, som så ofta annars helst vill vara ifred och läsa böcker. Vi har hittat ett gemensamt projekt nu. Förundran inför flygande fän förenar oss.

När kakspolen är varm rullas den över tråden och vaxet smälter fast. Low-tech som fungerar!

Plötsligt fanns de där, i våra drömmar.

Varken jag eller trettonåringen minns hur det började, detta intresse för bin och deras liv. Men plötsligt någon gång förra sommaren var vi fast, både hon och jag.

Det fanns ju så mycket med dessa varelser som fascinerade oss. Att drönare utvecklas ur obefruktade ägg och på så vis kommer till genom en form av jungfrufödsel. Att bin genom dans kan kommunicera exakt information om avstånd och riktning till en bra foderkälla, och dessutom samtidigt berätta om den är tip-top eller medioker.

Och tänk att vi människor skulle ha svårt att överleva i en värld utan bin. Tänk att det flyger omkring miljontals gula italienska bin på svenskt luftrum och att vårt bruna nordiska bi är utrotningshotat... Ja, det var så många besynnerliga saker som fångade vårt intresse. Och väckte mer vetgirighet.

Alla bibliotekets biodlingsböcker hamnade i våra händer. De luslästes, och ord som fluster, svärmlust, avläggare, nosema och varroa och blev en del av vår samtalsvärld. Det var ganska härligt. Dottern och jag hade på något märkligt sätt hittat ett nytt gemensamt språk.

Men kunskapen sägs ju ofta ha ett pris, och för oss tog den gestalt i form av irriterande förseningsavgifter. Men det var det värt. Trettonåringen, som då bara var tolv, hon läste mest. Och snabbast. Men båda började vi drömma. Tänk att ha en egen biodling. Ja, tänk. Någonstans, någongång....

Kanske....