Plötsligt fanns de där, i våra drömmar.

Varken jag eller trettonåringen minns hur det började, detta intresse för bin och deras liv. Men plötsligt någon gång förra sommaren var vi fast, både hon och jag.

Det fanns ju så mycket med dessa varelser som fascinerade oss. Att drönare utvecklas ur obefruktade ägg och på så vis kommer till genom en form av jungfrufödsel. Att bin genom dans kan kommunicera exakt information om avstånd och riktning till en bra foderkälla, och dessutom samtidigt berätta om den är tip-top eller medioker.

Och tänk att vi människor skulle ha svårt att överleva i en värld utan bin. Tänk att det flyger omkring miljontals gula italienska bin på svenskt luftrum och att vårt bruna nordiska bi är utrotningshotat... Ja, det var så många besynnerliga saker som fångade vårt intresse. Och väckte mer vetgirighet.

Alla bibliotekets biodlingsböcker hamnade i våra händer. De luslästes, och ord som fluster, svärmlust, avläggare, nosema och varroa och blev en del av vår samtalsvärld. Det var ganska härligt. Dottern och jag hade på något märkligt sätt hittat ett nytt gemensamt språk.

Men kunskapen sägs ju ofta ha ett pris, och för oss tog den gestalt i form av irriterande förseningsavgifter. Men det var det värt. Trettonåringen, som då bara var tolv, hon läste mest. Och snabbast. Men båda började vi drömma. Tänk att ha en egen biodling. Ja, tänk. Någonstans, någongång....

Kanske....